Michael de Montaigne levde i sydvästra Frankrike mellan åren 1533 och 1592. Det var en grym, blodig och omvälvande tid. Krigen rasade mellan protestanter och katoliker, den nya världsdelen Amerika hade upptäckts liksom att jorden inte utgjorde universums centrum. Solen snurrade inte runt jorden. Montaigne var katolik, trodde på mirakel, blev borgmästare i Bordeaux och vallfärdade som pilgrim till Rom. Han var då övertygad om att han var döende i samma sjukdom som tagit livet av hans far, njursten.
Med åren har Montaigne kommit att betraktas som renässansens störste filosof. Men inte av den katolska kyrkan som lyste hans böcker i bann. Detta trots att Montaigne aldrig lanserade någon teoribildning, djupt misstrodde vårt förnufts förmåga att bidra till svar på de yttersta frågorna. Montaigne försökte alltså inte övertyga sina läsare om vare sig det ena eller det andra.
Han började skriva för att han var rädd för att vara eller bli tokig. Krigserfarenheterna, arbetet som fredsmäklare, kidnappningen etc - allt bidrog. I sin upprördhet försöker Montaigne skriva ner och kartlägga sitt känslo- och tankeliv för att den vägen kunna sätta betsel på sig själv, sina känslor, sitt hetsiga temperament och sin känslomässiga obalans. Om han lyckades uppnå balans? Om det finns lika många uppfattningar som läsare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar