"Jag tror verkligen", skriver Montaignes sekreterare i Montaigne´s Italienska Resedagbok, "att om han hade varit ensam med sitt tjänstefolk, så hade han hellre rest landsvägen till Krakow eller Grekland än att sätta kurs mot Italien; men den glädje det skänker honom att besöka okända länder, eftersom han tycker så mycket om det, att det får honom att glömma sin ålder och bristande hälsa, den glädjen kan han inte dela med sig av till en enda i gruppen, de önskar alla bara att få åka hem igen.
Alltmedan han däremot själv brukade säga, efter att ha haft en orolig natt, att när han på morgonen kom att tänka på att han skulle få se en ny stad eller ett nytt landskap, så klev han upp med både lust och lätthet. Aldrig såg han så föga trött eller mindre klagande över sina smärtor; för både ute på landsvägen och på krogarna var han så spänd på allt vad han stötte på, och så ivrig att gripa efter varje möjlighet att få tala med främmande, att jag tror, att det avledde hans uppmärksamhet från hans smärtor.
När någon beklagade sig inför honom över att han ofta ledde ressällskapet på olika vägar och landskap och tillbaka på ett sätt att vi hamnade nära det ställe varifrån han hade startat (vilket han gjorde antingen för att han fått vetskap om något var värt att se, eller för att han ändrade mening alltefter situationen), då svarade han, att han för sitt vidkommande inte skulle till någon annan plats än den där han var, och att han varken kunde ta fel väg eller göra den för krånglig, eftersom han inte hade någon annan plan än att resa runt till okända platser; och under förutsättning att man inte reste tillbaka samma väg och att man inte kom till samma ställe två gånger, så var det inte emot hans plan.
Och vad angår slutmålet Rom, som de andra ville till, så var han ännu mindre inriktad på att se just den staden framför någon annan, då den var känd av alla och envar... Han sade också att han tyckte att de var precis som för dem som läser en riktigt bra historia, eller vilken som helst god bok, och börjar bli rädd för att den snart ska ta slut. På samma sätt njöt han så mycket av att resa, att han hatade att närma sig det ställe där han skulle stanna, och han lekte med tanken att resa som det föll honom in om han bara kunde komma iväg och resa för sig själv."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar