Utan att vara fackman eller auktoritet, har jag genom experiment kommit fram till att suggestion bara är en kunnigare hjärnas seger över en okunnigares. Vi ser det överallt i det dagliga livet. I riksdagen är det politikerns hjärna som tvingar oss andra att följa med, röra oss automatiskt.
Skådespelaren hypnotiserar sin vakna publik och får den att gråta, skratta och applådera. Målaren är en trollkarl som inbillar åskådaren att han ser ett landskap, när det bara är färg på duk. En talare kan inbilla oss vilka dumheter som helst, bara han / hon har talets gåva, retoriken i sin makt och smeker fördomar medhårs. Vad förmår t ex inte en präst i en kyrka med troende? Vid altaret utstyrd med hela den kyrkliga lyxens attribut?
Ordens är August Strindbergs, men beskriver något vi numer ser dagligen och stundligen. Media auktionerar i SD. En aldrig sinande ström av ord får det att kännas som om någon stuckit in handen i hjärnan och rört om för att allt ska kastas huller om buller. Det går ut på att lära sig att aldrig se andra, aldrig höra andra, aldrig tilltala andra än de som man kan dra nytta av. Dom ska älskas och väl utsugna en gång så slängs de bort.
SD drar upp sig själva. Börjar med att spela upp en islam-ouvertyr, säger klack och fortsätter sen spela upp en invandrar-vals och så vidare, tills det säger snurr och blir stopp. Den där mekaniken går lätt att peta sönder. Bara man bryter av några nubbar på valsen så är det snart slut med musiken.
Här riksdagsprotokoll över budgetdebatten. Anförande 46 är SDs, sedan följer repliker. Och här har vi Jimmie Åkessons artikel om islam. Där spelar han upp sin islam-ouvertyr, säger klack och fortsätter sen med invandrar-vals och så vidare, tills det hela säger snurr och tar stopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar