Omslagsbilden till den danska utgåvan av Michel de Montaignes italienska resa både roar och förbryllar? Vi kan återkomma till frågan. Men denne min följeslagare dog 1592 och har nu alltså varit död i fyrhundraarton år. Hur tokig får man bli? I alla fall så uppfostrades han på latin och drömde om Rom hela livet. För honom var Rom en utopi, ett slags Shangri-la. Fyrtiosju år gammal ger han sig av till häst och blir borta i flera år. Bakom sig lämnar han en medelmåttig ämbetsmannakarriär i Bordeaux, ett förhatligt inbördeskrig där alla sidor i Guds namn stympade och dödade så det stod härliga till, fru och dotter på sitt slott, minnen av en nära väns död.
Med sig på resan tog han tjänare, sekreterare och njurstensattacker, sin dagbok. I den möter vi honom som älskare (han går på horhus), turist (besöker sevärdheter, patient (söker bo för sin njursten på kurorter), kristen (han beviljas audiens hos påven), krigare (hans essäer vände sig till samtidens slagskämpar) och sist men inte minst som man. Hans samlade erfarenheter gjorde honom till det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar