Montaigne som favorittoalett

Från det han var 29 till sin död 30 år senare, rasade inbördeskriget mellan protestanter och katoliker. Trots att han var katolik tog han aldrig öppet ställning. Det gjorde att hans KATOLSKA kritiker med Pascal i spetsen, betraktade Montaigne som en livsfarlig hycklare, en som dolde vad han egentligen tyckte. Montaignes böcker borde därför förbjudas. Och det gjorde dom. Inkvisitionen hade dom på sin lista ända till 1966 .... Så har vi dom PROTESTANTISKA kritikerna som menade att Montaigne var lat och feg som inte tog itu med dom avgörandedoktrinära skillnaderna mellan katolicism och protestantism, utan av bekvämlighet höll fast vid sin katolska tro, gick i kyrkan, följde katolicismens yttre religiösa former och ritualer. Så har vi FRITÄNKARNA som slöt Montaigne till sitt bröst och kallade honom bror. Dom kände igen sig. Dom tvingades också hemlighålla sina innersta åsikter för att överleva och dom tvingades också ge sken av att ha icke-kontroversiella åsikter. Sen har vi POLITISKA skolade kritiker som från REFORMISTISKA utgångspunkter angrep Montaigne för att inte utarbeta politiska reformförslag, politiska alternativ till det blodbad som Frankrikes präster och adel kastat sig in i. Och så har vi slutligen REVOLUTIONÄRER av olika slag som anklagade Monatigne för att inte dra de korrekta revolutionära slutsatserna av sina insikter. De såg Montaigne som en av de första och viktigaste kritikerna av ancien régime. Så oavsett vilken falang Montaignes kritiker tillhör, så är dom överens om att han gjorde sina läsare besvikna. T o m medvetet eller omedvetet vilselett dom. I dom här anklagelserna känner jag igen mig själv.