Sen en tid tillbaks tittar jag återigen, av och till, på fornegyptisk bildkonst. Dess sociala och etologiska berättande fängslar mig. Det som nu berör är mer än 4 000 år gamla skildringar av Dorcas gazellens liv och leverne. För det är med dessa berättelser som med de uppåt 30 000 år gamla isttidsmålningarna i Chauvet och Lascaux i sydfrankrike.
De realistiskt återgivna bildberättelserna utfördes av folk som visste vad de gjorde. Dorcas gazeller hade naturligtvis iakttagits och jagats under årtusenden i den egyptiska öknen. Därav den insiktsfulla realism och beteendekunskap med vilken den skildras i fornegypisk konst. Här återfinns förutom lika grymma som detaljerade jaktscener, då gazeller jagas och dödas av hundar - hyenor - lejon - människor, även ljuvliga pastorala skildringar av hur ungarna för att undvika predatorer ligger tätt tryckta, platt mot marken, gömda bland växter. Bilder av ungar som diar och hur honan då lyfter på benet för att ungen bättre ska komma åt. Bilder av hanarnas parningsbeteende i samband med uppvaktning av honor. Bilder av när ungen föds. Skildringar av honor som lever tillsammans, två och två, av det enkla skälet att det just det året finns tillräcklig med föda i öknen. Annars levde Dorcas gazell ofta ensam. De har anpassat sig till ett ökenliv helt utan vatten. De tar den vätska de behöver ur blommor och blad. Nedanstående bild kommer från Nebamuns gravkamare, utställd på British Museum i London. Mannen till vänster bär en Dorcs gazelle.
Bildberättelserna återgavs överallt i det forntida Egypten. På tempelväggar, gravurnor, knivskaft, hårspännen och sminkdosor för att ta några exempel. Realism var och är en kärleksgärning. Det känns när man tittar på dessa bilder. Att de gjordes för över 4 000 år sedan betyder ingenting i det här sammanhanget. Annat än att de får bilderna som kommer en till mötes att bli än starkare.
All om detta och mer därtill står att läsa i Åsa Strandbergs doktorsavhandling, The Gazelle in Ancient Egyptian Art.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar