Vi tog morgontåget till Datong för att titta på Buddha-statyerna. I hotellduschen blev sen allt gråsvart. I Datong bryts kol. Mycket kol. Det satte sig i håret och när man snöt sig blev näsduken svart. Tänker på det då jag fascinerad läst Cao Naiqians två romaner. Han är bondgrabben som blev kolgruvearbetare, körsångare och som under kulturrevolutionen skickades ut i den by vars människor han skildrar. Sen blev han blev polis och är idag poliskommisarie i Datong. Dessa erfarenheter genomsyrar allt han skriver.
Romanerna har många läsarter. Kan tas som dels en skildring av de fattiga bybor han älskar, dels som en realistisk berättelse av de groteska händelser som utspelades i byn under kulturrevolutionen, dels som ett letande efter en fast punkt utifrån vilken det snabbt försvinnande livet ska förstås och betraktas, dels som en skildring av en regional identitet och bondekulture på väg att i grunden förändras p g a den snabba modernisering som sker i dagens Kina. I det avseendet påminner han om Wilhelm Moberg och hans utvandrarserie. Båda vill överbrygga gapet mellan förr och nu. Hur ser den roman ut som försöker göra det? Som vill skriva om historien utifrån dagens perspektiv.
Det är inga post-maoistiska sagor Naiqian berättar. Inte heller någon roman som kan falla dagens partitopp i smaken. Hunger, sexualitet och våld är romanernas teman. Inget upplyftande, men Naiqian lyckas - hör och häpna - ta sig dessa teman med en stor portion av ömhet. Kinesisk kultur vilar, som vår, på tabun och Naiqian gör det inte lätt för en svensk läsare att förstå livet i byn. Ändå lyckas han här och var slå bryggor över den kulturella avgrund som skiljer en svensk från en kines.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar