När Montaigne 1580 kom till Rom fick han lämna ifrån sig sina nyskrivna böcker - för inspektion - vid stadsporten. Dom hamnade i Inkvisitionens händer, som granskade dom i fyra månader. Montaigne anklagades sen för att vid upprepade tillfällen använt ord som öde eller slump; prisat kätterska poeter; tagit kejsare Julianus ("Avfällingen") i försvar och beskrivit honom som en dygdig furste som aldrig övergav sin hedniska tro, i stället för som en avfälling från den kristna tron; fördömt varje död utöver "den enkla döden" som en grymhet (Montaigne hade med andra ord kritiserat inkvisitionens tortyrmetoder); hävdat att ett barn bör uppfostras till att kunna göra allt, inte endast det som ur ett kristet perspektiv uppfattades som "gott" eller "dygdigt".
Montaigne sammanträffade sen med inkvisitorn, Fader Sisto Fabri, den 20:e mars 1581. Han medgav sina ståndpunkter, men försvarade sig med att han gjort det i god tro. Han slapp undan med uppmaningen att ändra i sina böcker. Men han ändrade aldrig i sitt manuskript på det sätt inkvisitorn önskade. Tvärtom. Tilläggen i senare utgåvor är frispråkigare och mindre renläriga.
1640 uppfördes Montaignes Essayer därför på Spanska Inkvisitionens index över förbjudna böcker. Censuren hade framför allt skjutit in sig på två textställen; det ena i essay I.23 ("Om vanan"), och det andra i I.26 ("Om barnuppfostran").
1790 förbjöd Inkvisitionen Montaignes verk i sin helhet. Först 1966, då i samband med att Indexet avskaffades, blev Montaignes Essayer åter tillåten läsning för rättroende katoliker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar