Igår, tidigt på morgonen var skaren fortfarande hård som cement. I slalombacken, under tjo och tjim, susade ungarna förbi i störtloppsfart. Ån hade stigit och kniphanarna spelade som tokiga. Man tror de ska bryta nacken av sig under försöken att impa på tjejerna. Alltid haft ett speciellt öga för knipor. Hanarna är sagolikt vackra i sina svart-vita mönstrade dräkter och med sina knallgula ögon med sin svarta iris som pricken över i:t. För många år sedan läste jag om knipor i Kalevala, det finska nationaleposet, och det slog an en sträng. Har ju finskt påbrå. Farsan, som gjorde morsan på smällen två gånger innan han drog (lite hjälpte hon nog till), kom från en smugglarsläkt i norra Finland. Sak samma hur intresset för knipan växt fram. Om dom har jag skrivit förr. Följer deras häckning på golfbanan. Nu nere vid åkanten, med kikare, följer jag hanarnas förspel och de gör en på jäkligt gott humör. Inte utan att man känner igen sig. En skrattspegel. Inte heller knipornas erotiska parningsdans går av för hackor! Så där kan det också gå till. En slags slängpolska. Ingen fel på inlevelse och rytm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar