Media rapporterar om talibaner som attackerat pakistanska soldater. I Swat i norra Pakistan. En självmordsbombare körde bil in i en militärkonvoj. Till Swat åkte vi över helgerna för att vandra i bergen, plocka blåsippor och smultron. Men vi var inte blåögda. Problem fanns det gott om redan då. Hela dalen var underutvecklad; korruptionen bottenlös; arbetslösheten utbredd; opiumodlingar vanliga. Liksom rån och överfall. Gränsområdena mot Afghanistan låg i "tribal territory", ett slags vilda västern där stamlagar gäller sedan århundraden tillbaka. Pashtunwali.
Men inget är nytt under solen. Allra minst i Swat. Det var där den 23-årige kavarellrilöjtnanten Winston Churchill följde den expeditionkår som fått i uppdrag att slå ner de då revolterade afghanska stammarna. Boken "Striden om Malakand" är hans första. Ett klassikt krigsreportage. "Churchill Point" hette den lilla fästning där han höll till. Vi besökte den och tog tepaus. Träsängarna stod utsatta i floden. Allt för svalkans skull.
Vi brukade bo på Serena Hotel där vi lämnade in våra pengar. I hotellets kassaskåp. Om vi nu skulle bli rånade. Dagen därpå var de borta. Bestulna på hotellet ... säger en del. Vi betraktades som levande, vandrande kassaskåp. Fick heller aldrig tillbaka pengarna.
De stammar som nu ägnar sig åt attacker mot pakistanska soldater är bergsstammar som anser strid det högsta av allt. Det finns alltid anledningar. Ära, anseende, kvinnor, vatten, boskap eller pengar. Skalar man bort de grövsta fördomarna och rasistiska attityderna i Churchills skildring återstår en sann kärna. Dessa stammar vet inte av mycket mer än strider. De slåss mot allt och alla. Såväl inbördes, mot nästa dalgång och mot utomstående. I det här fallet pakistanska soldater. Dessutom var flera av de som dödades vid striderna krin Röda Moskén i Islamabad från Swat. Blodshämd gäller alltså. pengar kan reglera blodshämnd. I alla fall tillfälligt. Puuhh ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar