Inte heller Hiroshima var som föreställt mig. Inga ruiner nånstans. Istället satt jag skramlande i en spårvagn till den plats där den första atombomben föll. Steg ut. I den flod där det 1945 flöt brinnande människokroppar slog fiskarna och framför den berömda ruinen stod en och annan turist och fotograferade. Alla möjliga tankar och känslor kom och gick.
Senare träffade jag några koreaner som jobbat i Hirsohima den där dagen. De var krigsfångar. de berättade om ljuset och bränderna. Pekade på gamla svart-vita fotografier. En stod på station när det hände, en var på väg till fabriken.
Vid atombombsmuseet låg blommor. En ensam munk satt och bad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar