Bror Hjorth om Döderhultarn

..."Men vad lärde Döderhultarn av? Kom hans konst av intet, sprang den fram fullt färdig ur hans eget inre? Förvisso var det ett källsprång av största rikedom. Men utan ett medvetet arbete på att tillvarata och utnyttja denna rikedom är det osannolikt att han kunnat prestera vad han gjorde. Han kom inte i beröring med andra bildhuggare, utom träsnidaren i Oskarshamn, som med all tydlighet inte kunde ge honom någon hjälp.

Albert Engströms betydelse för honom är känd och erkänd av honom själv. De hade likartat temperament och motivkretsen var delvis densamma. Den utomordentligt skarpa iakttagelsen av naturen hade de bägge och var och en på sitt område, den ena det svarta och vita, den andra träet, ett genialt grepp på sina medel. Deras humor förenar dem även, den humor som gör sig solidarisk med medmänniskorna, som med förståelse upplever deras fel och förtjänster. Det är icke karikatyr, om man därmed menar att det löjliga är överdrivet. Men det är det karakteristiska som är markerat på ett så träffande och direkt sätt att man ler förståelsens varma leende.

Men det finns annan påverkan som inte är tillräckligt uppmärksammad och som jag tror haft mera att betyda för Döderhultarns skulptur. Det är från de medeltida träbildhuggarna, vilkas verk han beundrade i kyrkorna. Det har omvittnats av personer som kände honom, vilket stort intresse han hade för sådana besök. Han demonstrerade, förklarade, talade sig varm. Tyvärr har intet upptecknats av vad han sade vid dylika tillfällen. Det hölls väl också mest som löst och ovederhäftigt prat, som inte var att fästa sig vid" ....