När han fyllt 64 gav han sig av. Colin Thubron. Engelsman med en massa resereportage bakom sig. Startade i Xian i Kina och slutade i Antiokia i Turkiet. Resultatet finns redovisat i "Shadow of the Silk Road". Han har rest som man bör. Bland vanligt folk men lätt ryggsäck, stora språkkunskaper ( ryska och kinesiska ) samt en aldrig sinande nyfikenhet. Egna minnen väller upp och blandar sig med hans. Som när vi cyklade runt i Xian, vimlande på bondmarknaden i Kashgar, sov i hönshus i höga Pamir på 4 800 m höjd, tog pick-nick vid den sjö i Pamir där Sven Hedin höll på att drukna, smugglades över gränsen till Afghanistan, irrade i Teherans trafikgytter, hade svårt bli av med tiggande kvinna på bron i Baghdad, körde vilse i öknen mellan Syrien och Jordanien.
Det är lätt att ta till sig Thuborns bok. Som skildringen av hans passage av gränsen mellan Afghanistan och Iran: ... “We were stood against a wall, as if to be shot, with our baggage at our feet. The Afghans looked bitter and depleted. Many of their passports had been signed by the illiterate with a thumbprint. When an officer realized I was a Westerner, I was motioned aside, guiltily exempt, with women and mewling children, while the men were ordered to take off their shoes, then sharply frisked. The bags were emptied again into the dust, spilling out their intimacies: spangled shoes and bras and family photographs. The few goods people were carrying for sale, the small exchanges of the Silk Road — pistachio nuts, woolen coats — were fingered, questioned, valued, then at last, mostly, returned.”
Det som rör mig mest är skildringen av Herat i Afghanistan. Besökte staden i slutet på 70-talet och sen efter det ryska tillbakadragandet 1994. Thuborn bor på ett hotell mitt i stan och minns hur paradisisk stad detta en gång var. Nu är fortfarande större delen av staden i ruiner efter de ryska bombningarna. Han tog sig som jag själv med hästdroska ut till Gawhar Shad- mausuleet utanför staden. Besöker mosaikmästarna i Fredagsmoskén. Hur många gånger under historiens lopp har inte denna stad raserats för att gång efter annan resa sig som Fågel Fenix ur askan?
Det är lätt att ta till sig Thuborns bok. Som skildringen av hans passage av gränsen mellan Afghanistan och Iran: ... “We were stood against a wall, as if to be shot, with our baggage at our feet. The Afghans looked bitter and depleted. Many of their passports had been signed by the illiterate with a thumbprint. When an officer realized I was a Westerner, I was motioned aside, guiltily exempt, with women and mewling children, while the men were ordered to take off their shoes, then sharply frisked. The bags were emptied again into the dust, spilling out their intimacies: spangled shoes and bras and family photographs. The few goods people were carrying for sale, the small exchanges of the Silk Road — pistachio nuts, woolen coats — were fingered, questioned, valued, then at last, mostly, returned.”
Det som rör mig mest är skildringen av Herat i Afghanistan. Besökte staden i slutet på 70-talet och sen efter det ryska tillbakadragandet 1994. Thuborn bor på ett hotell mitt i stan och minns hur paradisisk stad detta en gång var. Nu är fortfarande större delen av staden i ruiner efter de ryska bombningarna. Han tog sig som jag själv med hästdroska ut till Gawhar Shad- mausuleet utanför staden. Besöker mosaikmästarna i Fredagsmoskén. Hur många gånger under historiens lopp har inte denna stad raserats för att gång efter annan resa sig som Fågel Fenix ur askan?
Och mötet med Destiguir! Följde honom under kriget genom matthandlarna i Herat; de visste. Sökte sen upp honom när jag besökte staden med Röda Korset. Efter nästan 30 år. Hans glädje var stor: "Jag är inte glömd ... Jag är inte glömd". Han hade fängslats flera gånger, flytt med barnen på ryggen, grävt ner pengar och foton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar