Lascaux - istidens grottmålningar

Den 12:e september 1940, efter det att Tyskland ockuperat Frankrike, strax utanför byn Montignac i Dordogne, hasade fyra tonåringar ner genom ett hål i marken. De kom in i en 17 000 år gammal grotta, fylld av den ena målningen märkligare än den andra. Upptäckten anses vara en 1900-talets viktigaste arkeologiska fynd ... 1963 stängdes Lascaux-grottan för allmänheten. Den riskerade att förstöras av alla besökare ... Idag finns en magnifik kopia. Det tog 10 år att bygga den. Några av Frankrikes främsta konstnärer fick sedan i uppdrag att kopiera målningarna. Det gav ny förståelse för hur våra förfäder gick till väga när de för 17 000 år sedan målade grottorna.

Locka på älg!

Att tala med älgar - det går. Om man lär sig kons lockläte. En konst som de flesta av landets 300 000 jägare kan. De här killarna från andra sidan Atlanten visar upp en för mig ny detalj. Den som lockar går med utbredda armar - som hade han horn - sakta vaggande mot tjuren! Antar att älgen tror det är en tjur med horn han ser!? Måste prövas. För nu närmar sig tiden att tala med älgar.

För det går att tala med älgar. Under två perioder. Med fjolingar under den period då de stöts bort, dvs maj månad. Men den bästa tiden är september, under älgbrunsten. Djuren har olika kontakt- och lockläten.

- det vanliga kontaktlätet: mellan vuxna djur och mellan ko och kalv.
- visslingen: en skarp och genomträngande, djup, fyllig vissling kopplad till speciella situationer. Som att kalven är på drift, ko och kalv jagas och kon då ställer av kalven.

Brunstläten:
- tjurens brunstläte: när han svarar på lockläte från ko eller följer en ko som ännu inte är villig att låta sig paras. Tjurens brunstläte har olika mellanformer. Ett nasalt, knarrande läte.
- tjurens klunkande: hörs ofta då han kommer på ett doftspår från en ko. Har beskrivits som lätet från en stor sten som studsar under vattnet nedför en fors.
- kons lockläte: ett utdraget klagande, fallande läte omgivet av de vanliga kontaktlätena.

Irritations- och agressionsläten:
- ett gnäggande läte: används av båda könen i samband med markeringar och upprätthållandet av den sociala rangordningen. Förekommer ofta inför utfall mot rival eller från kon om hon drar sig undan parning.
- utmaningsläte: om man härmar kons brunstläte, får svar och då härmar tjurens brunstläte tror han att en rival är¨på ingående. Man kan då riskera att få in en förbannad tjur till lockplatsen.
- vrålande läte: uttryck för hot eller rädsla. Har hörts då kalv som följt kon har skjutits. Kon har då snurrat runt och vrålat.
- klapprande läte: två typer av klapper. Dels ett som man tror kan göras med klövarna , dels ett som görs med munnen. Sällsynt. Innebörd okänd.

Varningsläten:
- hostande läte: när kon lockar kalven till sig. Kalven lyder tvärt.
- knarrande läte: ska påminna om en groda och vara ljust i klangen.

Blåsningar och frustningar:
- jamande läte: den späda kalven har diverse läten för sig
- gnällande läte: när kalven blir äldre låter den mer som en gnällande hund. Särskilt om den blir övergiven
- vanligt kontaktläte: med stigande ålder övertar kalven de vuxnas kontaktläten, om än ljusare i klangen

Att det går utmärkt att locka till sig älg visade sig under förra årets älgjakt. Sköt då en älg på lock.
Gunnar Sundh: Locka älg!

Lejon jagar giraff

Finns det något grymmare än naturen?

Sveriges svar på Leonardo da Vinci?

Han nämns i samma andetag som Michelangelo och Leonardo da Vinci. Och dom som gör är såna som säger sig veta. Professorer i konsthistoria.

Så här presenteras Axel Pettersson, alias Döderhultarn, av KardeMumma: ..."På både fädernet och mödernet var Döderhultarn av hederlig småländsk bondstam. Hans mor, Eva Lotta Persdotter, var djupt religiös och drömde om att han skulle välja den prästerliga banan, fadern, som gick bort tidigt, redan 1877, gladde sig åt hans böjelse för handaslöjder, något som han själv med stort intresse ägnat sig åt.

När Axel började bli vuxen och måste tänka på att välja levnadsbana, avstod han från att ägna sig åt lantbruket på föräldrarnas gård, och något annat yrke visade han heller inte något större intresse för. Då beslöt man att pröva en på den tiden vanlig sista utväg: att exportera honom till Amerika. Han försågs med en hygglig reskassa och tog det skraltiga tåget, som skulle föra honom till Malmö, startpunkten för den stora resan ut i världen.

När han väl kom till Malmö, slog han sig till ro där på ett bra hotell och började spela på Danska Klasslotteriet. När slantarna var slut avhämtades han på ort och ställe av en bror som eskorterade honom åter till fadershemmet. Modem förebrådde honom för att ha förstört så mycket pengar och då svarade han: - Förstört? Inte har jag förstört några pengar! Dom finns minsann allihop, det är bara andra som har dom!" ....

http://www.enigma.se/AP/Biografi.htm

Döderhultan om fattig och rik

I skolan fick han lära sig. Bl a att se skillnad på folk och folk. Folkskolärarn visste vem som var värd något. Så fattigbarnen fick stryk medan rikemansbarnen gick fria.

Döderhultarns högsta önskan

I en tidningsintervju fick Döderhultarn frågan vad som var hans högsta önskan. Svaret kom snabbt: ...."Att ha ett eget jordklot och en egen himmel" .....

Döderhultarn om lyckan

... "Lyckan är en nyckfull kvinnsperson. Ibland kan hon komma försent. När hon äntligen kom till mig, hade jag inte "doningar" att ta emot henne med" ....

Döderhultarn om kor och människor

...."Jag är så innerst ini helsefyr arg på människorna, så jag håller på med kossor nu. Di är tacksammare. Och så står di bättre! Fyra ben är alltid stadigare än två.F-n vet, om di inte är uttrycksfullare också, kossorna!" ....

Döderhultarn om konsten

...."Det finns saker, som man ser eller gör eller känner men inte talar om. Jag skulle vilja räkna konsten dit. För övrigt är jag inte tillräckligt hemma i det konstkritiska "tjyvspråket" för att kunna uttrycka mig bra. Men jag vill säga om konsten, vad psalmisten säger om Skriften:"Hade inte ditt ord varit min tröst, så hade jag för länge sedan varit förgången i mitt elände" ...

Bror Hjorth om Döderhultarn

..."Men vad lärde Döderhultarn av? Kom hans konst av intet, sprang den fram fullt färdig ur hans eget inre? Förvisso var det ett källsprång av största rikedom. Men utan ett medvetet arbete på att tillvarata och utnyttja denna rikedom är det osannolikt att han kunnat prestera vad han gjorde. Han kom inte i beröring med andra bildhuggare, utom träsnidaren i Oskarshamn, som med all tydlighet inte kunde ge honom någon hjälp.

Albert Engströms betydelse för honom är känd och erkänd av honom själv. De hade likartat temperament och motivkretsen var delvis densamma. Den utomordentligt skarpa iakttagelsen av naturen hade de bägge och var och en på sitt område, den ena det svarta och vita, den andra träet, ett genialt grepp på sina medel. Deras humor förenar dem även, den humor som gör sig solidarisk med medmänniskorna, som med förståelse upplever deras fel och förtjänster. Det är icke karikatyr, om man därmed menar att det löjliga är överdrivet. Men det är det karakteristiska som är markerat på ett så träffande och direkt sätt att man ler förståelsens varma leende.

Men det finns annan påverkan som inte är tillräckligt uppmärksammad och som jag tror haft mera att betyda för Döderhultarns skulptur. Det är från de medeltida träbildhuggarna, vilkas verk han beundrade i kyrkorna. Det har omvittnats av personer som kände honom, vilket stort intresse han hade för sådana besök. Han demonstrerade, förklarade, talade sig varm. Tyvärr har intet upptecknats av vad han sade vid dylika tillfällen. Det hölls väl också mest som löst och ovederhäftigt prat, som inte var att fästa sig vid" ....

Träsnidaren Martin Stenström IV

Att böcker inte är allt i livet visar bokhyllan. Ett urval av Det Bästa, deckare och några böcker ur Folket i Bilds serie. Sprit förståss. Både vodka och öl. Kammar i glas, insektsmedel och vattenfärger. Visste inte att han målade.

Träsnidaren Martin Stenström III

Han bytte till sig vad det nu var han behövde. Hur ett av hans alster hamnade hos min morfar vet jag ingenting om. Är bara glad över att ha det. En skidande same som leder en ren. Med hund vid sin sida. En utarbetad version av den figur som syns till vänster. Annars är det hans samebyar som fångar fantasin.

Träsnidaren Martin Stenström II

Verktygen låg alltid framme på bordet. Hur han fick telefon vet jag inte. Kanske det sociala drog in den?

Träsnidaren Martin Stenström I

Nu finns han på museum. Martin Stenström. Okänd för de flesta, men snidare av rang. Dog 88 år gammal år 2000. Han var alkis, tjuvjägare med älg som specialitet och det kunde man inte hylla medans karln var i livet. Annat än man och man emellan. Annat är det nu när han kallas "vildmarksbohem", "skogskarl", "naturbarn" och gud vet vad.

Han föddes 1912. Växte upp i Nenäsvaara söder om Dundret. Gick genom skogen och över Gällivarefjället för att ta sig till samhället. Försörjde sig sen som skogskarl, gjorde som Harry Martinsson, luffade i södra Sverige. Sov där han befann sig. Cyklade och vandrade kors och tvärs innan han återvände norrut och slog sig ner i Jutsavaara, en ort mellan Gällivare och Porjus . Som siste innevånare.

Bodde i ett ruckel utan el och vatten. Tillsammans med sitt dragspel, sin hembränningsapparat och bokhyllan med böcker och verktyg.

Zaher Shah - kung av Afghanistan

Första gången jag kom till Afghanistan var 1969. Åkte buss från Damaskus, hamnade i Svarta September, bussen körde vilse i öknen innan vi nådde Amman i Jordanien. Tog taxi till irakiska gränsen, gick till fots de sista hundra meterna. Skottlossning pågick av och till längs gränsen. Väl i Irak gick buss vidare till Baghdad. Minns resan eftersom den gick nattetid. Bergskedjorna, månskenet och de nattliga stoppen. Kom mitt i Ramadan. Baghdad var kaotiskt. Fattigt och varmt, tiggare överallt. Vidare med buss till Teheran, Mashad och Herat i Afghanistan. Hyrde sen lägenhet i Shar-e-Nau i Kabul, mittemot Blå Moskén. Det var där jag kom i kontakt med kungens släkt.

I samma hus bodde nämligen tyska hjälparbetare. De söp rejält. Fest på fest. Blev inbjuden och bland gästerna fanns prominenta gäster. Bla a den afghanska kungens kusin och Kabuls polischef. Dom drack vodka ur dricksglas och blev kanonfulla. Polischefen kröp omkring på alla fyra. Skällde som en hund. Kungens kusin låg utslagen i den dammigaste soffa jag nånsin skådat. Även ministern för postväsendet fanns där. I fyllan och villan yrade han över alla vackra afghanskor lovade fri passage till den annars för utlänningar avstängda Paktia-provinsen. Sagt och gjort. Dagen därpå söktes han upp. Han höll sitt löfte och skrev ut rekommendatiosbrev. Så resan till Paktia blev av. I en Fokker. Piloten flög längs landsvägarna. Landade mitt i en stor militär drill. Kungen skulle komma dit på besök.

Överallt i Kabul såg hans porträtt. Oftast klädd i militäruniform. För att påminna om Nasser. Detta var under den stora koloniala frigörelsen. I Kabul demonsterade kommunistiska och islamistiska studenter från stans universitet. De ena lojala med Sovjet, de andra med muslimska brödraskapet. Bland studenterna fanns både Najibullah och Massoud.

Zahir Shah störtades några år senare, 1973. Sen brakade helvetet loss. Eftersom det under hans tid vid makten rådde relativ fred i Afghanistan står det än idag ett skimmer kring hans dagar. Igår avled Zahir Shah 92 år gammal.

Nu vill Japan ha atombomber

Inte undra på att atombomben väcker känslor i Japan. Å ena sidan har vi den yngre generationen utan minnen av både krig och bomb, å andra sidan äldre som fortfarande minns. Frågan är känslig.

Japan har sedan 1960-talet sakta men säkert skjutit fram sina försvarspolitiska positioner. Landet saknar olja och står och faller med importen från västasien. Att man nu satsar på att egna atombomber sker med hänvisning till Kinas starka, toppmoderna försvar och Nordkoeras kärnvapenprogram. Visserligen säger koreanerna att de ska stoppa sitt kärnvapenprogram, men hur många gånger har de inte sagt det? Vad gäller Kina handlar det dessutom om befolkningsutveckling. År 2015 beräknas Kina kunna mobilisera miljontals och åter miljontals soldater, medan Japan då har ett snabbt antal ökande pensionärer. Robotar, teknik vare sig industriell eller molekylärbiologisk, är den väg Japan ser som den enda framkomliga för att lösa det dilemmet. En satsning på atombomber ska ses även ur det ljuset.

New York Times har lagt ut en 19 minuters video om Japans jakt på egna atombomber.

http://nytimesshorts.feedroom.com/?fr_chl=8404dd9b994ba2c8ae93a06714c0ccb1123d8bfd

Japan: om Hiroshima

Inte heller Hiroshima var som föreställt mig. Inga ruiner nånstans. Istället satt jag skramlande i en spårvagn till den plats där den första atombomben föll. Steg ut. I den flod där det 1945 flöt brinnande människokroppar slog fiskarna och framför den berömda ruinen stod en och annan turist och fotograferade. Alla möjliga tankar och känslor kom och gick.

Senare träffade jag några koreaner som jobbat i Hirsohima den där dagen. De var krigsfångar. de berättade om ljuset och bränderna. Pekade på gamla svart-vita fotografier. En stod på station när det hände, en var på väg till fabriken.

Vid atombombsmuseet låg blommor. En ensam munk satt och bad.

Japan: om Nagasaki

Den första atombomben släpptes över Hirsohima, den andra över Nagasaki. Efter det att bomben fallit i Hiroshima, sökte sig de flesta av stadens kristna till Nagasaki. De var övertygade om att amerikanarna aldrig skulle bomba stan p g a dess stora kristna befolkning. De bedrog sig. Ruinen på bilden är resterna av en kyrka. Den andra atombomben släpptes i princip rakt ovanför kyrkan. Att den inte pulveriserades är ofattbart; lika ofattbart som att det fanns byggnader kvar i Hiroshima.

Nagasaki såg inte ut som jag väntat mig. En hypermodern, vackert belägen stad, omgiven av låga berg vid Stilla Havskusten. Gick till kyrkan från centralstation och hamnade rakt i en högmässa. Efteråt fick jag hjälp träffa äldre som överlevt bomben.

Kom till atombombsmuseet samtidigt som en grupp japanska turister. De skrattade och nojsade som stora grupper av människor gör till dess vi kom i museet. Det första som mötte oss var en stor bildskärm och på den rullade den film som tagits av amerikanska piloter ombord på det plan som släppte bomben. Vi såg Nagasaki dyka upp mellan molnen, bomben falla, planet gira undan och sen den stora atombombsvampen slå upp. Sen gick alla dödstysta och viskande genom resten av muséet.

USAs Irak-debatt

USA går till val nästa år. Röstfisket är redan i full gång. USAs förste ambassadör i Kroatien under Balkankriget heter Peter Galbraith. Han har haft olika toppjobb i USAs regeringskretsar och FN. Hans bok om Irak, "The End of Iraq: How American Incompetence Created a War Without End" anses bra och idag jobbar Galbraith som Senior Diplomatic Fellow vid Center for Arms Control and Non-Proliferation. Han vet hur snacket går i maktens korridorer.

I sin senaste artikel i New York Review of Books skriver han att det nu är ställt utom allt tvivel att kriget i Irak förlorats. Något varken Bush eller någon av hans rådgivare kommer att erkänna. Men så är det menar Galbraith. Det handlar inte längre om att skörda vinster av en någon seger. Vi måste sluta drömma om ett stabilt och demokratiskt Irak, om demokratins frammarsch över hela mellersta östernregionen och om ett sammanbrott för regimerna i Iran och Syrien. Nej, nu gäller det att rädda vad som räddas kan. Analysera nederlagets konsekvenser.

Eftersom Irak inte längre existerar, annat än som tre separata regioner som inte vill ha med varandra att göra, shiaas - sunnis - kurder, återstår tre uppgifter: för det första att fortsätta kampen mot Al-Qida, för det andra att värna om Kurdistans demokrati ( Galbraith har utmärkta politiska kontakter med kuderna ) samt för det tredje göra vad man kan för att begränsa Irans inflytande i regionen. Det övergripande målet för denna strategi är naturligtvis det faktum att större delen av världens oljereserver ligger i den islamska världen. Och att det ligger i USAs nationella intresse att bevaka den. detta betyder 30 - 40 000 USA-soldater på plats under mycket lång tid framöver. Radikalare än så är inte den amerikanska debatten.

http://www.nybooks.com/articles/20470

R J Matson på New York Observer

Att förena samhällskritisk skärpa med konstnärlig lekfullhet är inte alla förunnat. En som kan det är R.J. Matson på The New York Observer. Hans bilder är för det mesta lika otäcka som effektiva som roliga. Inte minst för att de står serieteckningen så nära. De sätter sig på näthinnan.

http://www.rjmatson.com/index_js.htm

Försvaret avvecklat

I en intressant artikel i dagens Svenska Dagblad skriver Wilhelm Agrell uppkäftigt om avvecklingen av det svenska försvaret. Enligt Agrell har våra folkvalda politiker helt avvecklat själva tanken på varje form av territoriellt försvar av Sverige.

... "På mindre än femton år har Sverige gått från ett nationellt existensförsvar till en säkerhetspolitik baserad på övertygelsen att något territoriellt försvar inte längre behövs och att de militära resurserna i fortsättningen endast äger relevans som politisk markör i gemensamma västliga åtaganden i fjärran konflikt­områden. Det svenska territoriet är endast intressant som övningsfält och utskeppningsstation.Detta är den snabbaste och mest genomgripande säkerhetspolitiska förändringsprocess Sverige genomgått sedan stormaktstidens slut ....

EU är en ekonomisk gigant men dess så kallade säkerhetsarkitektur består av svaga institutioner och vilar ytterst på en tvivelaktig och oprövad förmåga till sammanhållning inför utpressning och ­allvarliga yttre hot ....

Utvecklingen i den ryska säkerhetspolitiken går numera på punkt efter punkt tvärs emot de antaganden som EU:s och därmed Sveriges ­säkerhetspolitik kommit att grundas på. En konflikt med Ryssland betraktas trots detta som otänkbar och finns inte med i de alternativ som EU:s krishantering laborerar med. Innebörden av detta är inte att en sådan konflikt skulle vara omöjlig eller ens osannolik, däremot att EU garanterat saknar politiska och ­militära förberedelser och att det inte ens finns några tankar om detta otänkbara ....

Man kan här jämföra med framväxten av olika former av grov internationell organiserad brottslighet som just exploaterar de möjligheter som en fri rörlighet av personer, varor, tjänster och pengar skapat förutsättningar för. Utifrån ett traditionellt maktpolitiskt perspektiv borde vi kanske snarast förvänta oss framväxten av dessa fientliga mutationer på statsnivå, snarare än harmoni och samarbete i den goda ömse­sidighetens och globaliseringens tecken ....

Sverige avvecklade inte bara ett territoriellt försvar från 1900-talet, man avvecklade i själva verket tanken på varje territoriellt försvar, vilket är något helt annat. Detta kan på sikt visa sig vara ett långt mer förödande inkasserande av en uppfattad fredsdividend än den ofta framhållna parallellen 1925 års försvars­beslut" ....

http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_16321248.asp

Öl, sponsorer och fotboll

Som det nu är sponsras golf av storföretag, t ex Volvo. Deras målgrupp ska åka omkring i sin bil med en labrador, två barn och golfklubbor. De yngre karriäristerna ska lockas köpa bilen med hjälp av Volvos satsning på segling. Volvo Ocean race.

Svenska Golfförbundet håvar in 1.6 miljarder / år i sponsorpengar från svenskt näringsliv form av events, representation och resor. Det retar fotbolls-Sverige som nu är i full färd med att kasta ut den gamla fotbolls- och folkhemskulturen med ideelt arbetande. Istället ska man ta betalt, sköta fotbollen professionellt. Dvs börsnotera, driva allsvenskan som ett bolag, skilja eliten från bredden, söka upp sponsorer, konfrontera kommunerna, kräva förändringar av skattelagstiftningen, ta betalt för allt man gör, styla klubbarna och sätta publiken i fokus.

Det man bl a hoppas på är ölindustrin. Utomlands säljs massor av öl vid fotbollsmatcher. I Danmark säljs i princip en liter öl / match / åskådare. Kunde AIK göra samma sak skulle klubben dra in över 2 miljoner / match och räknenissarna har kommit fram till att det skulle öka AIKs årsomsättning med 26 miljoner. Så fotbolls-Sverige vill, som man säger, "korka upp öldebatten". Bryggerierna gillar tankegångarna. Och restauranger / krogar som vill ordna förfester till matcherna.

Killen som rusade in på plan och stoppade landskampen Danmark - Sverige minns inte hur många öl han hade i sig. Och på de svenska sportjournalister som var på plats kastade förbannade danskar öl.

Från pojkdröm till mardröm

Som 17-åring fick Martin Bengtsson proffskontrakt med Inter. Nio månader senare försökte han ta livet av sig genom att i duschen skära sig i handlederna. Boken berättar varför och avlossar en våldsam salva mot fotbollsvärlden. Trots att killen bedömdes som en supertalang passade han aldrig in nånstans.

Det kunde gälla skitsaker som att han bröt mot reglerna i ÖSKs omklädningsrum där unga killar inte fick vara med i omklädningsrum utan skulle hålla till i en skrubb till att han inte heller fick lyssna på den musik han ville. De äldre bestämde sånt.

Till det kommer den vanliga, allmänt kända fotbollsmiljön av sprit, droger, sexmissbruk, tränarbråk och i Martin Bengtssons fall ensamhet. Det mesta i bokens skildring av fotbollsmiljön känns igen från andra böcker. Som Peter Marinello´s "Fallen Idle", som skildrar det ändlösa supandet, lagkompisarna som samlar ihop till en hora för att få se honom göra sig av med svendomen och sedan står i klunga kring sängen och tittar på.

Eller Paul Gasgognnes självbiografi där det mest oskyldiga är inspelningar av egna fisar som sen spelas upp i omklädningsrummet för lagkompisarna. Eller interiörer från groupiekulturen. Det nya med Martin Bengtssons bok är det självutlämnande draget. Mig veterligt har ingen svensk fotbollsstjärna tidigare skildrat att han inte klarade av inkilningen till denna grabbiga värld, utan sökte gråtande hjälp hos äldre spelare.

Martin Bengtsson: I skuggan av San Siro

Ordet paradis betyder trädgård

Våta träd efter regn.
Afton och koltrastsång.

Invid vägen där obestämda
röster hörs avlägsna sig
medan allt rödare i det gröna
solen sjunker bortom
träd som droppar av regn
afton och koltrastsång -

Jag väntar mig
av framtid ingenting. För mig
finns blott djupare in i mitt öde
denna fuktiga snigelstig
under trastens sång.

Gunnar Ekelöf: Om hösten

PS Som tyskans "paradies", engelskans "paradise", franskans "paradis" går det svenska ordet "paradis" tillbaka på kyrkolatinets "paradisus", som i sin tur är ett låneord från grekiskan.

Det grekiska "paradeisos" betyder trädgård, park och djurgård. Ordet går ursprungligen ändå längre tillbaka i tiden; till det uråldriga fornpersiska "pairidaeza" som betyder inhägnat område, trädgård. Ord har sin historia.

Världshistoriens bästa golfare - Kim Jong Il

Kim Jong Il är att geni som får Einstein att förblekna. Kim skriver inte bara operor, instruerar raketforskare utan han är också världshistoriens främste golfare. Ben Hogan, Annika, Tiger och allt vad de heter kan slänga sig i väggen!

Undret inträffade i oktober 1994. Hela naturen skrek "fore" när Kim, som aldrig hållt i en golfklubba, steg upp på första tee. Hans 17 beväpnade bodyguards och Pyongyang Golf Club´s pro, som av någon anledning kallas "Park Young Man", trodde inte sina ögon. Idealresultat för 18-hålsbanan var 72 slag. Men Kim Jong Il, det kan både pron och alla bodyguards gå i god för, gick runt på 34 slag! 34. Och hade hela 5 hole-in-one!

Undrar hur det gått om Hitler golfat? Hade varit bättre om han grävt ner sig en sandbunker med en wedge än den han nu hamnade i, i Berlin ... Det finns förresten en koppling mellan Hitler och golf. Vid en landskamp i Tyskland på 1930-talet bad man honom närvara vid prisutdelning. Hitler ställde ett krav. Bara om Tyskland vann! Han satte sig sen i bil och var på mot banan, men på sista hålet snuvade britterna tyskarna på segern. När Hitler fick höra det blev han förbannad och bad chauffören vända. Närmare än så kom vegetarianen Hitler inte golfen. Undrar vad Goebbels gjort av det i så fall? Något a la Kim Jong Il?

Förresten finns det en koppling. Postumt. För vid "Örnnästet" utanför Munchen, var där en gång och kollade, ska man nu bygga lyxhotell. Och naturligtvis en golfbana.

Castro och Che på golfbanan ...

Efter den kubanska revolutionen 1959 lades de flesta kubanska golfbanorna ner. Golf symboliserade det meningslösa i tillvaron. Ett nytt land skulle byggas och "en ny människa" skapas. Inför ev förhandlingar i New York, innan Kuba bannlystes, beslöt sig Castro och Che att prova på sporten. Man skulle ev möta president Eisenhower, en hängiven golfare som dikterade memorande stående i Ovala Rummet, svingande sin järn-7:a.

Bilden på Castro och Fidel är på vanligt totalitärt manér manipulerad och finns i två versioner. En med och en utan folk. Vilken som är orginal vet jag inte. Jämför bilden ovan med de som finns på http://www.cofc.edu/~friedman/ffidel.html.

Så här snart femtio senare vet vi i alla fall att varken Che eller Fidel var golfare. Trots dåtida propagandaförsök hävda motsatsen. Ungefär som nordkoreanerna gjort med Kim-il-Sung. Ska man tro deras rapporter gick karln runt banan på Gud vet hur många slag under par trots att han aldrig tidigare hållit i en golfklubba. Fidel behövde 150 slag för att komma runt. Det gick inte att offentliggöra ett sådant resultat! I genomsnitt 8 slag per hål, oavsett par 3 eller 5.

Men tiderna förändras. 1998 insåg Fidel att turister ger pengar och turister golfar. Bandesigners från Canada flögs in och brittiske ambassadören i Havana donerade klubbar och bollar. Ett idrottsutbyte skedde mellan Kuba / England för att Kuba med sikte på framtiden, skulle tillåta sporten.

Avslutningsvis. Det finns en mindre känd golfbana på Kuba. Vid Guantanamo. Den är naturligtvis off-limits. Amerikanska soldater har för vana att golfa. Själv stötte jag på en av deras gamla banor i Kangerlussuaq mitt på på Grönland. De hade en militärbas där på 1950-talet. Här kan du läsa ett riktigt solskensresportage från Guantanamo: http://www.wbap.com/Article.asp?id=267508&spid=6068

http://www.cofc.edu/~friedman/ffidel.html

http://www.varaderogolfclub.com/en/home.asp

Reportrar i krig: Chris Hondros

I dagens nummer av New York Times finns ett fotoreportage från Baghdads fängelser. Om de förhållanden som råder för de som arresterats som misstänkta terrorister. Fotgrafen heter Chris Hondros och jobbar för Getty Images.

http://www.nytimes.com/pages/world/worldspecial/index.html
Housing Detainees in Baghdad: A look at the detention facility at Forward Operating Base Justice in Baghdad’s Khadimiya neighborhood.

Elvis, golf och doping

Idag börjar British Open. I regn och blåst. Normalt sköter sol och blåst om banan så den blir torr och supersnabb. Nu gör regnet den långsammare. Men det intressanta idag är den gamla stjärnan Gary Player som gått ut och berättat att dagens golfare dopar sig. Men han vill inte avslöja vem eller vilka som berättat det ... Sporten, säger han, blir mer och mer en ren kraftsport och jakten på stora pengar driver allt fler ta tillväxthormoner och annat skit.

USGA, den amerikanska golffederationen, har ett anti-dopingprogram på G. Tillsammans med St Andrewsfolket, men det lär inte användes förrän 2009.

Under tiden får vi kolla Gary Player som försöker lära Elvis lira golf. Elvis ogillade sporten och retade de polare som ägnade sig åt den. Han körde hellre med droger och käkade ihjäl sig på toaletten.

Hål nr 10 på Carnousti där British Open spelas heter South America. Igår, i Sommar i P1, berättade Göran Zachrisson varför. Det var en bybo som skulle emigrera till sydamerika. För att ta sig dit måste han ta tåget till Glasgow för att där ta båten. Sista kvällen med polarna drack han rejält, så på morgonen när han stapplar iväg till järnvägsstation orkar han inte fram utan lägger sig och sover i 10:ans bunker. Så det blev ingen emigration utan ett namn på ett golfhål.

Mattor

Hans Blix, mannen som kollade om Saddam Huseein höll sig med massförstörelsevapen eller inte, har ett mindre känt intresse. Han samlar på centralasiatiska mattor. Kan inte se sig mätt på de vackra mönstren, sluta njuta av växtfärgernas nyanser. Han hänger upp dom som tavlor på väggarna eftersom golven redan är täckta. De är snyggare än modern konst. Den här är turkmensk, en Ersari. Elefantfotsmönstrad. Ett annat av hans intressen är svampplockning.

När han stod som mest i ropet, gjorde USAs underrättelsetjänster vad de kunde för att skita ner honom. De letade med ljus och lykta efter något perverst karaktärsdrag. Var han inte homo? Han såg ju ut som en? Fet med babyface. Men hur de än letade så hittade inget användbart. Mattor och champinjoner gick ju inte att använda i en kampanj som syftade till karaktärsmord.

Iraks politiska ledare?

För en tid sen rånades Dar-al-Salam Bank i Baghdad. Tre säkerhetsvakter slog till. Media talade om rekordrån, att de kommit undan med 282 miljoner dollar. Det visade sig vara 388 000. Mycket pengar, men ingenting jämfört med den dagliga amerikanska utgiften på 375 miljoner dollar.

Många - inte bara säkerhetsvakter - tar för sig. Premiärministern Nouri al-Maliki, är numer, sen två månader, ordförande för det shiitiska Dawa-partiet där han ligger i stenhård politisk strid med sin föregångare Ibrahim al-Jaafari, som i motsats till Maliki varken vill upplösa shiitiska milisgrupper eller samarbeta med kurderna.

Samtidigt har Abdul-Aziz al-Hakim, ledare av ett annat shiitiskt parti, SCIRI, dragit sig tillbaka och lämnat över till sin son. Pappa har lungcancer och vårdas i Tehran. Sonen, Ammar al-Hakim, jämförs allt oftare med Saddam Hussein's son Uday. Han leder Mihrab Foundation, det imperium som sköter pilgrimsresorna från Iran, Bahrain och Saudi Arabia. Mihrab äger hotel, transportnät och privata säkerhetsorganisationer.

En växande politisk kraft är Fadila-partiet som styr Basra och oljeintäkterna. Southern Oil Company går bra. Direktörerna gillar Fadila - inte Maliki - som gör vad han kan för att få Fadila att ansluta sig till hans läger. I december stundar val i södra Irak.

Maliki attackerar allt oftare Sadr vars inflytande i söder är stort. Sadr´s parti kontrollerar hamnar och smugglingsverksamhet. Inte helt lätt förstå vad Bush menar med att kalla sig för den som ansvarar för utvecklingen i Irak.

Brasilien - Argentina 3 - 0

Argentina hade bollen 57% av tiden. Men fick ändå stryk. Synd ... Det talas om en taktisk seger. Precis sånt som vi inte vill se Braslien spela.

Reportrar i krig: Sean Smith

Den prisbelönta fotografen / filmaren Sean Smith har lagt ut sin senaste video på den brittiska tidningen The Guardian hemsida. I två månader levde han tillsammans med USA-soldater både i Baghdad och i Anbar-provinsen. Filmen ger en realistisk bild av vad krig gör med människor.

http://www.guardian.co.uk/video/page/0,,2125978,00.html

Svennis-såpan fortsätter ....

Ska bli skoj följa Manchester City´s öden och äventyr! Med tre svenskar vid rodret. Svennis, Grip och Backe ... Men kan ingen ta karln på allvar? T ex gå igenom hans ekonomiska imperium? Svennis bodde ju i Sverige ett år och hans deklaration finns väl att tillgå? Kan ingen ekonomijournalist granska karln? Och kan ingen fotbollsjournalist - te x från utmärkta OFF SIDE - skriva om Svennis kvalifikationer som fotbollsguru? Att han som de flesta fotbollsspelare inte är någon renlevnadsman utan super och byter kvinnor som underkläder är väl inget att bry sig om ....

Churchill om 1897 års talibaner

Så här beskrev den 23-årige Churchill sina motståndare i Swat. Året är 1897:

...Utom vid sådden och skördetiden råder ett ett ständigt tillstånd av fejd och krig. Stam krigar mot stam. Folket i den ena dalen strider mot folket i den andra. Och till samhällets tvister kommer individernas uppgörelser. Varenda inföding har en blodshämnd att göra upp med sin granne. Dessa bergstammar äger rödskinnets slughet och boerns skjutskicklighet. Världen får här skåda en hemsk syn: "Civilisationens makt utan dess barmhärtighet". 1800-talets vapen har hamnat i händerna på vildar från stenåldern ...

Ingen älskade krig mer än Churchill. Han sökte sig till krigshärdar. Klassiskt är hans uttalande i samband med första världskrigets utbrott ... "Det gör mig lycklig" ... Visst kan man förfasa sig. Men jag tillhör ändå de som tackar vår lyckliga stjärna för att en sån som Churchill fanns till hands år 1940. Eller som han själv uttryckte det: ..."Det känns som jag hela mitt liv väntat på denna stund" ....

Winston Churchill: Striden om Malakand

Swat i Pakistan - eviga stamkrig

Media rapporterar om talibaner som attackerat pakistanska soldater. I Swat i norra Pakistan. En självmordsbombare körde bil in i en militärkonvoj. Till Swat åkte vi över helgerna för att vandra i bergen, plocka blåsippor och smultron. Men vi var inte blåögda. Problem fanns det gott om redan då. Hela dalen var underutvecklad; korruptionen bottenlös; arbetslösheten utbredd; opiumodlingar vanliga. Liksom rån och överfall. Gränsområdena mot Afghanistan låg i "tribal territory", ett slags vilda västern där stamlagar gäller sedan århundraden tillbaka. Pashtunwali.

Men inget är nytt under solen. Allra minst i Swat. Det var där den 23-årige kavarellrilöjtnanten Winston Churchill följde den expeditionkår som fått i uppdrag att slå ner de då revolterade afghanska stammarna. Boken "Striden om Malakand" är hans första. Ett klassikt krigsreportage. "Churchill Point" hette den lilla fästning där han höll till. Vi besökte den och tog tepaus. Träsängarna stod utsatta i floden. Allt för svalkans skull.

Vi brukade bo på Serena Hotel där vi lämnade in våra pengar. I hotellets kassaskåp. Om vi nu skulle bli rånade. Dagen därpå var de borta. Bestulna på hotellet ... säger en del. Vi betraktades som levande, vandrande kassaskåp. Fick heller aldrig tillbaka pengarna.

De stammar som nu ägnar sig åt attacker mot pakistanska soldater är bergsstammar som anser strid det högsta av allt. Det finns alltid anledningar. Ära, anseende, kvinnor, vatten, boskap eller pengar. Skalar man bort de grövsta fördomarna och rasistiska attityderna i Churchills skildring återstår en sann kärna. Dessa stammar vet inte av mycket mer än strider. De slåss mot allt och alla. Såväl inbördes, mot nästa dalgång och mot utomstående. I det här fallet pakistanska soldater. Dessutom var flera av de som dödades vid striderna krin Röda Moskén i Islamabad från Swat. Blodshämd gäller alltså. pengar kan reglera blodshämnd. I alla fall tillfälligt. Puuhh ...

Skogsgräsfjäril ... vartannat år

Den ena arten avlöser den andra. Sommaren igenom. Idag dök skogsgräsfjärilen upp. Precis som den ska. I mitten av juli. Den flyger nu tills mitten av augusti. Bara vartannat år då larven har en tvårig utveckling. Första vintern som ägg; larven utvecklas sen på våren och andra vintern tillbringas som halvvuxen larv ... Hur ser en halvvuxen larv ut? De jag hittade skilde ut sig från mängden av tiotals luktgräsfjärilar genom att de satt med utslagna, inte hopfällda, vingar. Solen gav vingarna en fin lyster. Bilden? En hane som uppvaktar en hona. Märkligt se detta på en plats där jag vintertid brukar åka skidor ...

Med dagens post kom boken om Fritz Muller. Darwin kallade honom för en av de främste naturiaktagare han kände till. Muller, som var radikal liberal, lämnade Tyskland efter 1848 års misslyckade revolution, begav sig till Brasilien där han försörjde sig som jordbrukare. Han tillbringade åratal i Amazonas djungler. Idag tillhör han de banbrytande biologerna. Blev tidigt en av Darwins främste tillskyndare. De brevväxlade. Ska bli spännande läsa när det blir av .... Nu är kvällarna för fina för att sitta inne ... Ut och njut av trollstavarna som fortfarande svängs över skog och mark!

Bush jagas av nästa års val ...

Utomhus är det så varmt och skönt att man knappt orkar följa med i vad som händer och sker. Gudskelov finns BBC:s morgonprogram "The World Today". Lyssnar på det mellan 06 - 08. Där får man i sig det som behövs. T ex rapporter om att Bush´s Irak-strategi ligger fast. Åtminstone till september då den slutliga utvärderingen av "den nya Irak-politiken" ska ske. Den som lever får se ...

Herat längs Sidenvägen

När han fyllt 64 gav han sig av. Colin Thubron. Engelsman med en massa resereportage bakom sig. Startade i Xian i Kina och slutade i Antiokia i Turkiet. Resultatet finns redovisat i "Shadow of the Silk Road". Han har rest som man bör. Bland vanligt folk men lätt ryggsäck, stora språkkunskaper ( ryska och kinesiska ) samt en aldrig sinande nyfikenhet. Egna minnen väller upp och blandar sig med hans. Som när vi cyklade runt i Xian, vimlande på bondmarknaden i Kashgar, sov i hönshus i höga Pamir på 4 800 m höjd, tog pick-nick vid den sjö i Pamir där Sven Hedin höll på att drukna, smugglades över gränsen till Afghanistan, irrade i Teherans trafikgytter, hade svårt bli av med tiggande kvinna på bron i Baghdad, körde vilse i öknen mellan Syrien och Jordanien.

Det är lätt att ta till sig Thuborns bok. Som skildringen av hans passage av gränsen mellan Afghanistan och Iran: ... “We were stood against a wall, as if to be shot, with our baggage at our feet. The Afghans looked bitter and depleted. Many of their passports had been signed by the illiterate with a thumbprint. When an officer realized I was a Westerner, I was motioned aside, guiltily exempt, with women and mewling children, while the men were ordered to take off their shoes, then sharply frisked. The bags were emptied again into the dust, spilling out their intimacies: spangled shoes and bras and family photographs. The few goods people were carrying for sale, the small exchanges of the Silk Road — pistachio nuts, woolen coats — were fingered, questioned, valued, then at last, mostly, returned.”

Det som rör mig mest är skildringen av Herat i Afghanistan. Besökte staden i slutet på 70-talet och sen efter det ryska tillbakadragandet 1994. Thuborn bor på ett hotell mitt i stan och minns hur paradisisk stad detta en gång var. Nu är fortfarande större delen av staden i ruiner efter de ryska bombningarna. Han tog sig som jag själv med hästdroska ut till Gawhar Shad- mausuleet utanför staden. Besöker mosaikmästarna i Fredagsmoskén. Hur många gånger under historiens lopp har inte denna stad raserats för att gång efter annan resa sig som Fågel Fenix ur askan?

Och mötet med Destiguir! Följde honom under kriget genom matthandlarna i Herat; de visste. Sökte sen upp honom när jag besökte staden med Röda Korset. Efter nästan 30 år. Hans glädje var stor: "Jag är inte glömd ... Jag är inte glömd". Han hade fängslats flera gånger, flytt med barnen på ryggen, grävt ner pengar och foton.

Bro Bålsta Golfklubb

Mycket vacker park- och skogsbana. Varierande hål, kuperad terräng. Tjärnar och dammar med gråhakedopping och rörhöns. Jagande sparvhök och klånkande korp. Inspirerande ....

Hemma hos Darwin V

Inte bara Syms Covingtons ande svävar över Down House. Även ett av Darwins barn - Annies.

1849 slog scharlakansfebern till. Det minsta barnet dog, tre av de andra insjuknade: Annie 8, Henrietta 5 och Emma 3. Annie återhämtade sig aldrig. Hon var makarna Darwins andra barn och första dotter. I ett brev till sin kusin, William Fox, beskrev Darwin Annie som solen i hans liv.

Hennes omtanke rörde honom. Annie smekte honom ofta över huvudet, plockade med hans kläder så han såg ordentlig ut. Darwin förbluffades av hennes ordningssinne. I sina anteckningar om sina barns beteende, skildrar han sin fascination. "Som vore hon vuxen". Hon sydde kläder åt dockor, klippte artiklar ur dagstidningar. Allt mycket nogrannt, det sparades i en speciell box, som återfanns år 2000. Darwins barn-barns-barn, Randal Keynes, skrev "Annie´s box", en bok om vad Annie liv och död vid 10 års ålder kom att betyda för Darwin. Det fick honom att vända religionen ryggen. Som ung utbildade sig Darwin till präst.

Nu var Annie inte enbart en solstråle. Hon, som Darwin, led av en rad sjukdomar. Magbesvär, illamående och kräkningar. Darwin fruktade att hon ärvt hans disposition. ( Han var ju gift med sin kusin och plågades livet igenom av tankar på vad detta kunde medföra - inavel. Tillsammans med Annies barnflicka och guvernant reste han i mars 1851 till en känd kurort i hopp om bot. Frun, Emma, följde inte med. Hon var gravid. Darwins var stamgäster på ett flertal kurorter. Vattenkuren var vanligast. Annie var dålig innan de kom fram. Insjuknade, låg i feber, svävade mellan liv och död. Läkare flyttade in i huset de hyrde men kunde inget göra. En intensiv brevväxling makarna Darwin emellan följde. Ibland skrev Darwin två gånger om dagen. Två dagar innan Annie dog släppte febern, alla hoppades krisen var över. Sen kom våldsamma diaréer och kräkningar. Av och till var Annie vid medvetande, gjorde t o m patetiska försök att sjunga.

23 april blev det dåligt väder. Regn, blåst och åska. Charles var utmattad av vaka och oro. Annie dog vid 12-tiden. Hennes barnflicka Brodie blev förtvivlad, guvernanten Thorley svimmade. Emmas syster Fanny tog hand om dom medan Charles satt vid Annies säng, kysste hennes ansikte en sista gång innan han drog sig undan till fönstret. Det ösregnade. Darwin gick och lade sig. Grät i timmar. "Hon var skapt till ett lyckligt liv" skrev Darwin. Senare tillstod han att Annies död en gång för alla gjorde honom till icke-troende. Frun Emma tröstade de övriga barnen med att nu var Annie en ängel i himlen. Henrietta, en fyrbåk och bråkstake, blev rädd för att hamna i helvetet. Annies barnflicka, Brodie, blev aldrig sig själv. Darwin sa upp henne, gav henne en livslång pension.

Randal Keynes: "Annie´s box"

Janet Browne: "Voyaging"

Gaza

Gränsövergången vid Karni i Gaza är stängd. I måndags meddelade det FN-organ, UNWRA, som ansvarar för majoriteten av Gazabornas hälsa, att de inte kan fullfölja byggprojekt p g a materialbrist. Cement behövs men får inte föras in i Gaza. Skolor, vattenpumpar, hälsocentra och avloppscentra drabbas.

Gisha — Legal Center for Freedom of Movement, en israelisk juristorganisation - uppskattar att 75 % av Gazas 3,900 "fabriker" tvingats inställa sin produktion sedan Karni stängdes. 30 000 familjer drabbas.

Hemma hos Darwin IV

En person fladdrar i tankarna medan jag går runt i Downe House, trädgården och Sandwalk. Syms Covington. Darwins assistent på jorden-runt-resan med Beagle. Hittade en historisk roman, "Mr Darwins Shooter", som skissade hans livöde. Darwin själv, i ett privat brev till sin syster, beskrev honom: "My servant is an odd sort of person: I do not very much like him: but he is perhaps from this oddity, very well adapted to all my purposes". Covington trivdes inte ombord. Han var med Darwin överalt. Grävde fram fossil i Sydamerika, sköt de flesta av Galapagosfinkarna, höll reda på från vilka öar de kom.

Han ger intryck av att vara på jakt efter nån stans dit han sedan kam emigrera. "Here, if a man is willing to work, he can save money however humble his situation may be." Covington's jobb hjälpte honom. Han fick se hur det såg ut där de steg i land. En av hans uppgifter var att skaffa fram mat och vatten åt Darwin. Hans dagbok är fylld av uppgifter om kött- och grönsakspriser.

Han hjälpte även Darwin efter hemkomsten. Genom kontakter inom flottan flyttade han sedan till Australien, brevväxlade med Darwin som bl a bad honom samla och skicka skalbaggar. Så småningom blev Syms postmästare i Pambula där han även drev ett värdshus med fru och barn. Han spelade fiol trots hörselproblem. På gravstenen stod "Assistant to Charles Darwin".

När de gav sig av från England var Darwin 21 år gammal och Covington 18. Vilket äventyr! "The Journal of Syms Covington, Assistant to Charles Darwin Esq. on the Second Voyage of the HMS Beagle" finns publicerad på nätet:
http://www.asap.unimelb.edu.au/bsparcs/covingto/

Hemma hos Darwin III

Det klassiska porträttet av Darwin. Hänger i trappan till övervåningen. Det har sin historia. Det målades 1881 av Jack Collier, Thomas Huxley´s svärson. Känd ateist gift med Marian ( Mady ) som målade även hon ( det skar sig mellan henne och Emma - Mady var "too modern" och "henne behöver inte bjuda hit något mer"). Porträttet finansierades av Linnean Society.

I juli 1881 kom Collier två gånger till Downe tillsammans med Marian. Han utrustade Darwin med slängkappa, hatt - precis som han brukade klä sig innan han gav sig ut på sin dagliga promenader längs Sandwalk. I augusti begav sig darwin till London för en sittning.

Darwin tröttnade snabbt på att sitta modell. Butlern fick hoppa in, dra på sig Darwins kappa, hålla hans hatt i hand och sitta på en låda för att vara lika kort. Collier har återberättat glimtar av samtal han förde med butlern: "Vet ni att det finns folk här i trakten som inte tycker att Mr Darwin ser bra ut? Det kan jag inte förstå".

Tre kopior gjordes. Orginalet hänger i Linnean Society, en kopia i Downe House, en annan i National Portrait Gallery i London.

Hemma hos Darwin II

Ett så stort hus med vidhängade trädgård skötte inte sig själv. Darwin´s var förmögna. Hade betjänter skötte barn, hushåll, trädgård och djurstallar. Mannen i vitt var husets butler, William Jackson. Barnet på ponnyn är Bernard, ett av makarna Darwins barnbarn.

Darwin kallade honom för "Abbadubba" och Bernard svarade med "Dubba". Darwin sade att han aldrig sett ett så nöjt barn som Bernard. Han älskade att se hans ansikte mittemot sig vid matbordet. De talade om vilken sorts socker som smakade bäst? Brunt eller vitt? "Vi kommer alltid överens? Visst Abbadubba", frågade Darwin.

Hemma hos Darwin

Det stormade på natten. När jag steg av tåget i Orpington fick jag besked om att bussen till Down House var inställd. Vägarna blockerades av stormfällda träd. I busskuren fanns en karta över trakten. Ritade av den och gav mig iväg till fots. Det tog 1 ½ timma. Vägarna slingrade sig fram genom ett lövträdslandskap. Bondgårdar här och där. Duggregn.

Guiden visade mig runt i huset och berättade dess historia: här matsal, där vardags-, arbets- och sovrum där Darwin dog. När vi gick ner från övervåningen knarrade trappan och hon visade det hemliga fack där Darwin gömde utkast till sin teori . Han uppmanade frun Emma att publicera dom efter hans död. Han var rädd för det rabalder teorierna skulle utlösa.

Genom mikroskopets öga

Pollenkorn från solros. På en solros ....

Genom kamerans öga

En solros med påfågelsöga.

Genom fågelögat II

Fjädrar reflekterar ljus på olika sätt. Till det kommer att under en livstid hinner en fågel skifta fjädrar flera gånger. Alla fjädrarna på bilden kommer från en och samma fågel. Det rör sig om stjärtfjädrar.

Genom fågelögat

Den övre bilden visar en blåmes som vi ser den. Den undre vad en blåmes ser ... Den blå hjässfläcken är borta. Fjädrar reflekterar ultraviolett ljus olika.

Småfåglar har ett annat färgseende än rov- och kråkfåglar. Skillnaden ligger i den tapp i näthinnan som reagerar på ultraviolett / violett ljus. Fåglar har, till skillnad från oss människor, fyra sorters tappar i ögat. Vi har bara tre. Den extra tappen gör att även de ser i UV, ser fler kombinationer, kan blanda till fler färger. Men fåglars ögon är olika inställda, ligger på olika våglängder på UV-skalan. Det är känt sedan tidigare att många sångfåglar ser kortare våglängder jämfört med de flesta andra grupper, exempelvis rovfåglarna.

Tornfalkens UV-känsliga tapp ligger i den violetta delen men har svans in i UV-delen av spektret; det möjliggör till exempel för tornfalken att lokalisera sorkar med ledning av deras urin på marken.

Vad betyder det då? Jo, man har lyckats visa att rovfåglar som testats av forskarna har svårt att urskilja en tätting mot bakgrunden i den normala biotopen för tättingen. Däremot är det precis tvärt om för tättingens artfränder som ser sin tättingkompis ännu bättre. Hittills har man trott att småfågelhannar med färgstark fjäderdräkt levde farligt, eftersom rovfåglar lättare skulle upptäcka dem. Men nu har man upptäckt att småfåglarnas fjädrar reflekterar ljuset på ett speciellt sätt och att skillnader i färgseende gör att småfåglarna syns bara för sina likar. Hannars speldräkt kan alltså locka till sig honor utan att för den skull locka till sig rovfåglar. Småfåglar utnyttjar skillnaden i färgseende till att ses fast inte synas.

Fjädrarna är helt klart, genom det naturliga urvalet, anpassade för att vara så osynliga som möjligt för hökar och falkar. Fjädrarna hos 18 svenska småfåglar, bland dem sidensvans, bofink, domherre, rödhake, blåmes och talgoxe har undersökts. Alla har bjärta fjäderdräkter, och alla har, enligt resultaten, fjädrar som är svåra att se, inte bara för rovfåglar, utan även för andra fiender som till exempel kråkfåglar. Allt detta tack vare två Uppsalaforskare. Anders Ödeen och Olle Håstad .

Pollenkorn - ett universum för sig

Blommorna lockar till sig pollinatörer genom sina färger, former, mönster, dofter och olika öppningstider. Bin, humlor, getingar, steklar, fjärilar etc är ute efter blommornas nektar. Genom att de ser blommornas mönster i ultraviolett får de en vink om var nektarn finns.

Enligt Nya Svenska Floran finns det fler blommande växter i september än i maj! Så här ser månadslistan ut: maj = 528, juni = 1 201, juli = 1 623, augusti = 1 229, september = 571.

Pollinatörerna bjuds på nektar mot att pollenkorn fastnar på dom och förs vidare till nästa blomma. Alla arter har olika pollenkorn vad gäller utseende. Det är med dom som med våra fingeravtryck och hjärnor. Alla är individuella.

Genom insektsögat V

... och så här ser en styvmorsviol ut för en insekt. Fler exempel återfinns på

http://www.naturfotograf.com/UV_flowers_list.html#CARYOPHX

Genom insektsögat IV

Det svenska namnet styvmorsviol syftar på det nedre kronbladet som symboliserar en styvmoder som vilar på två foderblad. De två närmast sittande kronbladen är hennes egna döttrar. De vilar på varsitt foderblad medan de två översta, styvdöttrarna, får dela på ett och samma foderblad.

Genom insektsögat III

Smultronblom. Som de ser det.

Genom insektsögat II

Samma bild. Fast som vi uppfattar den.

Genom insektsögat

Allt ändrar färg. För insekter ser i ultraviolett. En helt annan värld än vår. Bilden visar en vitsippa.

Ögon

De har inte utvecklats bara en gång utan flera. Vid olika tillfällen hos olika arter. Med miljontals år mellan gångerna. Kameraögon ... spegelögon .... pigmentbärarögon .... fasettögon .... hjässögon och superpositionsögon för att nämna några.