Med glimten i ögat roade sig Montaigne med att studera hundar, katter och sina övriga husdjur. Hästar och kor. Och ställa frågan: vem uppfattar verkligheten bäst? Katten eller du? Nu gör jag något liknande. Fast med vandrandets långa historia. Visst läser jag om hur västerländska konstnärer, författare sedan 1789 skrivit om sitt sätt att vandra? I trädgårdar, parker, längs vägar och trottoarer, längs stigen i skogen och på vägar som leder utomlands. För att förenkla vad de skriver. Är de mer borgerliga betonar dom sin prestation. Är de adliga utvecklar de speciella sätt att se sig omkring. Flanörer där estetiken kommer i första hand.
För att kunna se dessa västerländska författare och konstnärer tydligare, så jämför jag dom helt enkelt med andra kulturbärare. T ex kinesiska eller japanska. Dels för att jag är svag för dessa folkslag och kulturer; dels för att de ger mig perspektiv på mer hemtama västerländska tankefigurer. Så är t ex för både japaner och kineser ordet för "vandra" knutet till betydelser som har med "extas" att göra. Och berg är heliga. De vandrade inte upp på topparna av vördnad för de gudar som de menade bodde där. Istället gick man runt bergen. Här i väst har berg i århundraden betraktats som onda, rent av helvetiska. T ex Dante jämställer skärselden med ett berg. Skillnaden mellan öst och väst, gör att på kinesiska heter "att ge sig ut på pilgrimsvandring" inget annat än att "visa berget sin vördnad".
Klicka på bilden så förstoras den. Visar japaner som söker skydd undan regn. Ett annat sätt gå finns här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar