Av och till under 1930-talet befinner sig Harry Martinsson i vad han kallar för ett "mörkt tillstånd av förvirring". Naturen är ingen tillflyktsort. Inte fylld av frid eller vila utan en spelplats för sexualitet, nöd, hunger, rädsla, hat och död. Samma känslor Harry fått överdoser av som fattigbarn. Rädsla + hunger = hat. Han skriver: ... "fattigdom är värst för det inre hat den föder. Det dödar säkrare än någonting annat tills människan inte vet vilket som vore bäst egentligen". Döden blir lika likgiltig som livet. Han kallar tillståndet för "bristens ångest" och allt han "hade tänkt glömma" bryter fram. Resultatet? Naturessäerna och Nässlorna Blomma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar