Martinssons språk var upptäckarens. I alla fall före Finland. Vid fronten förlorade språket sin mening. Vid fronten tog livet farväl av sig själv. En personkatastrof ägde rum. Villkoren för språk förändras. Han kände sig dövstum, upphörde känna sig som och vara människa. For runt som kurir med post mellan sjukstugor och soldater i tält. Hans hemlöshet verkar total. Han håller ursinniga monologer om maskinkulturen, ljuger i sin desperation och hjälplöshet. Lovar t ex soldater avlösning. Han kan inte skildra det han upplever, kriget, det var omöjligt. Den som trodde sig kunna göra det bedrog sig själv och andra, begår rent av en förbrytelse. "I denna vinter får man ljuga för att överleva", skriver Martinsson. Hemmet, det Martinssonska hemmet, återfinns i naturen och ingen annanstans. Han börjar förstå varför det finns dikt och varför allt diktande kring verkligheten blivit till. Naturen talar ett obegripligt språk, ett surrealistiskt. Det enda vi kan hämta ur den är bilder och en obegriplig närvaro- och glädjekänsla. Mystik. Martinssons öde blir att beskriva naturen, både den inre och yttre, med det instrument som skarpast skiljer oss från den: språket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar