Efter att ha slagit igenom som författare förknippades Martinsson i media med sitt leende. Folk tyckte om att se det och det spreds via pressen. Men leendet hade sin egen martinssonska historia. Han skriver: ... "Det finns inget jag hatar så mycket som dessa inställsamma flin med vilka jag i så gott som hela barndomen vädjade till tomheten och oförståelsen. Det var en sjukdom, inte bara hos mig utan också hos människorna på gårdarna; deras bottenlöst sterila egenkärlek med rönnbärsattityden utåt, mot den svage som inte vågade gå i svaromål om livsvärderna, smickret inför den starke och hatet som på grund av infrysningen växte och svällde i bröstet och grep om hjärtat med förruttnelsens klo. Som vuxen hatade jag hatet i vanmäktigt raseri medan alla hatare skrattade mig i ansiktet" ... Martinsson berättar vidare hur han trots detta blev allt skickligare i att förställa sig, flina, ljuga, hålla med och samtidigt hemlighålla egna tankar, känslor och fantasier. "Verkligheten" blev plikt och förtvivlan. Om dagarna dog han, på kvällar och nätter gav han sig ut i naturen där allt var "skyggt och vackert innan jag själv skygg och tyst gick tillbaks till gården. Det var såna stunder jag levde"".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar