Naturen är obegriplig, gör honom tyst men pejlar honom samtidigt inombords: ..."egenskaper och tillstånd som den själv vill mäta och pejla med säregna lod, formler och ingivelser i människan. Någonstans i nejderna skymtar vi det gåtfulla i hugskottens oerhörda betydelse för själens liv överhuvudtaget, ja för livets liv överhuvudtaget. Klart uttryckas kan det väl aldrig". Omkring sig i naturen ser han "det stora livsinnehållet", "ett ofantlig alstringsorgan" och möter "den egendomliga tystnaden inombords". Han söker naturens hjälp att komma bort "från det självbiografiska och egocentriska", vill istället "hylla det låga och vardagliga" i naturen. Gräs, örter, älgspår och träd, men känner hur han lätt "faller i drömmerier släkt med livsgrämelsen och det ogråtna". Samtidigt, överallt i naturen, "stirrar miraklet mig i ögonen". Martinsson är ingen kristen mystiker utan sträcker sig nu efter det omöjliga, vill försöka förstå de iaktaggelser han gör i naturen och "översätta" de stämmningar den väcker som kommer och går genom hans känsloliv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar