Av en tillfällighet hamnar en rad ännu inte publicerade essäer på mitt bord. Alla skrivna av troende svenska högkyrkliga män och kvinnor. De skriver om Darwin, hans betydelse och vittnar om hur lätt det är att förena kristen tro med evolutionsteori. Det knepiga är att ingen redovisar vare sig hur den egna tron ser ut eller hur de kan vara så övertygade om att just deras tro är den rätta? Det finns ju ganska många gudar och religioner att välja på. Uppåt 100 000 säger forskarna. Så det luktar självbedrägeri och sekterism alla fina ord till trots. Varför skildrar ingen hur den egna tron växte fram? Hur den ser ut och och varför de än idag fortsätter läsa Bibeln när det finns en uppsjö av betydligt bättre böcker? Slående är också att ingen skriver om den personliga kärlekens, den egna sexualitetens, familjens, barnens eller vännernas betydelse? Och humorn, denna gudagåva, lyser fullständigt med sin frånvaro. Vi svävar i en högre rymd där Darwin sägs utmana deras tro, men också befria och vidareutvecklar den (återigen lämnas vi i sticket, får inte veta mer än så). Så påpekas att många troende har svårt med Darwin eftersom det naturliga urvalet är så grymt och att enligt evolutionen saknar livet både mål och mening. Här måste det ha skett ett allvarligt felslut. För den som lever bland människor finns det alltid mål och mening. Omöjligt umgås utan att dras in i såna känslor och sammanhang hur de än ser ut. Om man däremot lever ensam, saknar kontakt med levande människor, då tror jag att man i sin ensamhet lätt börjar fråga sig vad som är mål och mening? För utan mänskligt umgänge finns varken mål eller mening.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar