Vissa vilda blommor faller en mer i smaken än andra. Gulsporren är en lejongapsväxt som tål att titta på. Står här och längs stigen och vickar i vinden. Den har sin nektar längst ner i sporren och dit når bara dom långtungade humlorna. Så vad göra om man har kort tunga men ändå blir sugen av nektarns söta lukt? Jo, förståss ta en genväg. D v s bita sönder sporren längst ut och sen sörpla i sig godiset. Dessutom är blommans orangegula färgton snygg men inte prålig och blommans form ganska fiffig. Vad kan inte naturen hitta på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar