Han skriver i sina naturesseär att "så länge förtryck råder är självförsvar den mest levande formen av liv". Martinsson for land och rike runt och försökte tillsammans med Eyvind Jonsson rekrytera frivilliga till Finlands kring mot Sovjet. Finlands sak var vår. Martinsson hade haft sympatier för kommunismen, hade bl a besökt en författarkongress i Moskva 1934. När vinterkriget utbröt 30 november 1939 såg han i finnarnas strid en kamp för "paradoxala men sanna saker, för stämningar och aningar, för de finska skogarnas sus". Martinssons politiska svada är okoventionell. Han erkänner att han inte kan få fram "fullkomliga ideologiska läten", men säger att han i alla fall i "en demokrati slipper att bli arkebuserad för mina medfödda brister som människa". Han talar förtvivlad om den svenska och finska sommaren. Hur lika de är varandra. Samma blommor, samma träd, samma smultronställen. Till slut frågar han sig själv varför han inte anmäler sig själv som frivillig när han uppmanar andra att ge sig av? Martinsson själv är nyskild. Kanske självmordsbenägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar