Han hade problem med sina naturupplevelser. Fr a för att han måste beskriva dom med det instrument som skarpast skiljer oss från naturen - vårt mänskliga språk. Ett annat problem var att han i naturen slets han mellan två känslor: häpnad och glömska.
Häpnad för att han i naturen tycker sig stå på gränsen av det mänskliga och titta ut, eller in, i en annan värld. Naturen talar ett för oss människor obegripligt språk. Det går inte att kommunicera med den.
Glömskan då? Ja, den kommer i sällskap med häpnaden över naturens livsinnehåll. Miraklen får Martinsson att glömma sin samtids politiska elände.
Martinsson balanserar på gränsen mellan försoning och resignation. I naturen, inför det stora livsinnehållet, närmar han sig en slags försoning med sig själv och sitt liv för att han glömmer allt utom det örat letar efter och ögat hittar.
Resignationen då? Den kommer i vardagslivet, inför politiken. Och periodvis ser Martinsson politik även i naturen, i dess grymhet och allas krig mot alla. Dom dagarna är det inga mirakel han ser eller häpnad han känner. Martinsson ser då spanska inbördeskriget rasa i blåbärsriset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar