På 1930-talet skrev Harry Martinsson romanen "Vägen till Klockrike". Samtidigt publicerade han sin trilogi naturessäer. Allt handlade då om konsten att se. Något som räddat honom från att, som han skrev, "bli en sten bland stenar", något som "väckt den förfallna levnadslusten".
I Martinssons fall handlar det lika mycket om att slippa se som att göra det. Slippa se för att kunna uthärda. När Martinsson lär sig se bygger han sakta upp en alternativ erfarenhet, vars syfte är att ersätta det han inte vill se eller minnas. Hans uppväxt och livsproblem var svåra.
Han skaffar sig nya, andra minnen. Men de gamla trilskas och blandar sig hela tiden in i hans "egna synvillor, inbillningar, önskedrömmar, farhågor och visioner". Men det finns också risker med att försöka se något nytt. Man kan stirra sig blind. Luffare gör det
...."Han stirrade sig blind på samhället. Inte ens sommarängens mirakler kunde få honom att bli fri ... Ögat, tänkte han, är vår största gåva. Man skulle inte gå sovande genom livet, inte bara låta ögonen vara instrument för snåla husbehovstittar eller den snöda beräkningens ögonmått. Den som låter sina ögon stirra förlorar sin fönsterplats
... "Ögonen kunde ge ting och dagar en annan innebörd. Inte minst då det gällde att göra sig hemmastadd i hemlösheten. Värna drömmarna .... Där finns några av de hemligheter som undanhålls vårt förnuft ... Men det stora är att vi tack vare våra ögon kan se naturen åt naturen. Och då kan det plötsligt hända att man blir sedd tillbaka" ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar