Harry Martinsson skrev att när man tittar på insekter får man vara beredd på mycket inom en själv. "Skogspromenadforskning" kallade han det. Man får se sånt man aldrig tidigare sett. Okända, grymma, vackra levnadssätt. Den välkända naturen - t ex av vitsippor och björkar - försvinner och hos Harry ersattes den ofta av skräck. Han tyckte det var ohyggligt att snarlikheter kunde inställa sig vid en skogsflanörs reflexioner över två så från varandra vitt skilda världar som människans och insekternas. Bland blommor och blad såg han plötsligt 1930-talets spanska inbördeskrig. Harry skrev också om den vidskepelse som insektsvärlden håller vid liv. Rädslan, det irrationella. Ändå insåg han att vidskepelse är den fattiges halmstrå, något han griper tag i då han håller på att drunkna i förtvivlan. Tänker på det här med jordhumleflugan framför mig, som inte är en humla utan en blomfluga. Vad har den för evolutionär historia? Vad har den lämnat bakom sig för utseende för att ha utvecklats till att se ut som en humla? Ingen människa född kan förklara det. Blomflugor är insektsvärldens skickligaste förklädnadskonstnärer. Jordhumleblomflugan är ett exempel på att utseendet är viktigt och att vi upplever naturen olika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar