Västerbotten

”Storsvagåret” - det svåraste nödåret i Västerbotten år 1867. Den våren uppmättes temperaturer betydligt under den normala. När skörden slog fel 1867, ingrep samhället och organiserade nödhjälpskommittéer. Man gav inte hjälp utan vidare utan det fodrades i regel motprestationer i form av legoarbeten, typ vägbyggen eller dikning. 

Missväxten i slutet av 1860-talet blev också startskottet till den västerbottniska utvandringen. Min mormors morfar fick gå ifrån sin gård i Ersmark utanför Skellefteå, blev fattighjon och bodde resten av sitt liv i ett skjul i byns utkant. Byborna hjälpte honom med lån som aldrig återbetalades. Barnen, 12 stycken, försvann till städerna. Två av döttrarna tog arbete som pigor, en av sönerna gick till sjöss och tog sig till Australien. 

Vi letar idag efter släktingar där nere. Björn har hittat information om barn och barnbarn och barnbarnsbarn fram till 1968, men sen upphör alla spår p g a alla namnbyten och giftermål. Men skam den som ger sig. Ev kommer en australisk släktforskare att lejas för att spåra vidare.  

Ett annat Ersmarksspår är Norrlandsläseriet och väckelserörelserna. Både mostrar och mormor var troende, men gick aldrig i kyrkan. Hur min mormors morfar i Ersmark ställde sig vet vi inte. Av bouppteckningen efter hans frus död på 1850-talet framgår att det då fanns bland mycket annat - inte minst djur - en släde på gården med vilken man bl a tog sig byvägen till kyrkan i Skellefteå. 

Den som lever får se vad som kan dyka upp.