Det kom epost om skuldkänslor inför hur andra bemötts och behandlats. Jag såg det som ett fall framåt, ett tecken på samvete. Kanske slut på likgitighet och rädsla för konflikter? I bästa fall kanske ett slut på det eget syndabockstänkande?
I bakgrunden fanns upprepad otrohet. Hus och tomt stod på spel. Men mitt svar avvisades - skuldkänslorna fick jag veta var redan på väg att gå över. Så något samtalsämne av vikt kom aldrig upp. Ganska talande.
En annan fick en annan slags färdkost med sig ut i livet. Av morfar. Medan vi tog upp fisknät i Gulingbo sjöng han ibland och talade andra gånger om Bibelns Job och inpräntade detta:
"Handla efter ditt samvete och stå för dina handlingar".
Det kombinerade morfar sen med ett hårdkokt Bibelcitat som skakade mig redan då. Hur kunde morfar veta så mycket om mig?
"Med det mått som du dömer andra, ska du själv bli dömd! Och med det mått som du mäter andra, ska du själv mätas upp! Varför ser du flisan i din nästas öga, men inte bjälken i ditt eget? Hycklare! Ta först bort bjälken ur ditt eget öga, så du ser klart, innan du försöker ta bort flisan ur din broders".
Strängheten gav ett samvete av en annan kaliber än det ovan. Mest på gott. Kompassriktningen blev utstakad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar