Igår såg vi årets första aurorafjäril. Ännu en upplevelse i den ständigt pågående och ständigt skiftande enastående utställning som alltid pågår i skog och mark. Och som aldrig gör en besviken!
Aurora tillhör det där finstilta som jag torskar på. Som mossor, lavar, blommor. Eller det senaste. Att med hjälp av sirap som lockmedel försöka kartlägga vildbins flygvägar till och från sina bohål?
Av välvilliga bekanta har jag fått lära mig tre ting. För det första att jag bör hålla käft om vad jag varit / är med om, eftersom folk inte riktigt vet hur de ska ställa sig till vad det när är som jag berättar. För det andra att en del skryter med att de "känner" mig, men inte vill ha med den där tråkiga fan att göra. För det tredje att det pratas en hel del skit om mig som det görs om alla andra.
Typ aurorafjäril. Ska det vara nåt att prata om? Om hur deras äggläggning går till? Eller hur honorna med feromoner informerar varandra om var deras ägg kan läggas? Eller hur deras larver kan bete sig på värdväxterna? Och hur kan nån tro att det kan vara skoj höra alla tokiga spekulationer om hur aurorafjärilens vingmönster / färger har utvecklats och anpassats under evolutionens gång? Nej, det är dags att följa råd nummer ett. Hålla käften! Klicka på bilderna så förstoras de
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar