.."Jag
såg, huru hon, förrän hon utslår, är helt blodröd, men då hon
blommar, bliva bladen helt livfärgade. Jag tvivlar någon målare
finnes
sätta de behagligheter på en jungfrus bild, och med sådan skönhet
bepryda dess kinder.
Intet
smink har ännu hunnit dit. Då jag henne såg, föll mig före
ANDROMEDA, av poeterna avbildad. Ju mer jag såg på henne och
tänkte, ju mer kom hon överens med denna ört. Så att om poeten
just satt sig före mystice att beskriva henne, hade hon aldrig
bättre träffats.
ANDROMEDA
beskrivs
varit ett extra-ordinairt jungfru och fruntimmer, vilkens kinder hava
ännu hint denna skönheten. Denna fägring behållas endast så
länge hon är jungfru ( såsom även sker med fruntimmer ), id est
tills hon concipierat, vilket intet långt till bliver. Nu var hon
brud.
Denna
är bunden mitt uti vattnet. Hon står alltid på en tuva i våta
kärren, såsom på en klippa i havet bunden. Hon står i vatten till
knäna, över roten puta. Stadigt är hon omgiven med förgifta
drakar och djur, i e de stygga paddor och grodor, vilka om våren här
blåsa, då de paras, vattnet på henne. Hon står och lutar sitt
huvud av sorg”.
Carl
von Linné
i Lappländsk
resa
( 1732 ), först tryckt på svenska 1889.
PS.
Linnés fantasi slår här ut i full blom. Han jämför den klassiska myten om Andromeda
med växten rosling i ett lappländskt kärr! Örten blir i hans ögon inte bara lik en
jungfru, utan de grodor och paddor som i parningsleken i kärret sprutar vatten, blir för Linné paralleller till Andromeda-mytens giftsprutande drakar! Ett
exempel så gott som något på vad August Strindberg menade med att säga "Linné
var poeten som blev vetenskapsman". Själv har jag ännu inte hittat rosling under årets irrfärder över kärr, myrar och mossar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar