När skatten inte kan drivas in

Den har en lika lång historia som tjurfäktningen själv. Kritiken har gällt det mesta. Att promotors, uppfödare, matadorer berikat sig på folks behov att se blod och död. Att mutor förekom (uppfödare betalade matadorer för att de skulle välja just deras tjurar, få tillgång till vissa arenor). Tjurfäktningen kolliderade också med religiösa högtider. Folk gick hellre på tjurfäktning än i kyrkan. Och eftersom tjurfäktning förekom flera dagar i veckan gick massor av arbetstimmar förlorade. Det var också svårt att kontrollera folkmassan på arenan. Överheten som närvarade vid tjurfäktningar hånades och skrattades ut, t o m kungligheter. Folk skrek och svor åt dom.

Det hände också att folk invaderade arenan, förbannade och fulla, för att själva slåss mot fega tjurar och fega matadorer. Såna amatörslagsmål kunde leda till vad som helst. Även upplopp där hela stadsdelar brändes ner. Myndigheterna upprättade därför rapporter över folkmassans uppträdande i samband med tjurfäktningar. Flera hundra rapporter finns kvar.

Folk söp, åt, rökte och slogs på tjurfäktning. Med varandra och med motståndare ( som gillade / ogillade tjurfäktning, gillade / ogillade en viss matador). Folk kastade in det mesta på arenan: stolar, flaskor, stenar, frukt, kondomer etc. Andra menade att vrålen, skriken, buropen förråade människor. Många invände också mot att intäkter från tjurfäktningen, gick till att renovera kyrkor, kloster, vägar, broar, skolor, fattighus, vapen till armén etc. Tjurfäktning blev ett sätt att driva in pengar, då skattesystemet inte fungerade.