Erik H Erikson

Efter att läst missbrukaren P O Enkvists bok "Ett annat liv" och några intervjuer med två troende, Lars Gustavsson (jude) och Leif G W Persson (frikyrklig), rann Erik H Erikson upp i skallen. "Hopp", säger han, är grundupplevelsen av ett jag. Utan "hopp" kan livet varken börja eller sluta på ett meningsfullt sätt. Och den sista möjliga formen av "hopp" menar Erikson är ... just det. "Tro". Den sista möjliga formen! Vad är då motsatsen till hopp? Naturligtvis hopplöshet.

"Hoppfull" klassar han som den barnsligaste av alla mänskliga egenskaper. Och utan den egenskapen? Ja då drabbas man ofta av brist på livsviktigt engagemang, något som får många människor att söka sig till terapi. De känner att de stagnerar, förspiller sin tid, förlorar intimitet, har en för begränsad identitet. Känslan för sammanhang och helhet hotas. Kontakten med andra slammar igen. Både med levande och döda. Författare, musiker, målare i andra tider och andra livsformer. Inte ens drömma hjälper. För drömmar kan hjälpa. Eller som Strindberg skrev:

..." Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut och samlas".