Läst en 1500-tals bok om älg. Skriven av en italienare bosatt i Sverige. Han trodde bl a att älgen sov stående lutad mot ett träd. Sågade man av trädet föll älgen och kunde inte resa sig. Påminner mig vagt om vad jag läser om intellektuellas syn på tjurfäktning. Undrar vilken värld de lever i?
En del ser i tjurfäktning en konfrontation mellan natur och kultur. OK. Andra en relation mellan far och son. Matadoren är då sonen som frigör sig från fadern genom att döda honom. Andra ser matadoren som en son på flykt undan en kvävande moder. Åter andra tänker på äktenskap och ser matadoren som en som dödar alla ens frihetsdrömmar. Så har vi dom som i tjurfäktningen ser en våldtäkt. Eller liknar sin upphetsning vid tjurens dödande vid att då se några som ligger med varandra. Sen har vi dom som ser kvinnans menstruation i tjuren (?!?). Andra tänker på Inkvisitionen. Alla talar om allt utom vad de faktiskt ser på arenan. Skriver böcker om sina egna fria fantasier. Är det såna vi är?
Efter att ha fluktat på dessa 1900-talstankar går jag tillbaks till Apollonius Menabenus 1500-tals bok om "Det Stora Djuret". Läser där att älgar lider av epelepsi. Och att de inte "kan befrias från en sådan attack om de inte lägger den ena bakklöven mot sitt öra". Hej och Hå ... Undrar vad dom kommer att skratta åt när det gäller våra idéer och tankar? I framtiden? För självklart är mina föreställningar inte sanning och ingenting annat än sanningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar