– Jag har blivit lite mer dödsmedveten, utan att ha några särskilda sjukdomar. Det är väl åldern? Och naturligtvis också om en känsla av att det kanske inte ... att jag egentligen inte är så viktig, säger Lars Gustafsson lugnt. (Låter som en bra insikt).
– Det hänger samman men mitt tilltagande ointresse för politik. Nu intresserar jag mig bara för de verkligt stora problemen .... Och det riktigt stora problemet som står kvar är döden. Och frågan om livet var meningsfullt eller inte? (Knepigt. Bara begripligt om man tar hänsyn till att Gustavsson konverterat till judendom och säkert umgås med funderingar om hur han ska ha det i sitt kommande liv i himmelriket).
Fattar vad han menar men tycker det låter inåtvänt. Även om gränsen mellan inre och yttre verklighet för det mesta är hårfin. Förväxlar han inte sak och person? Kris i kulturen sa konsuln och snöt sig i bordsduken! Engagemang håller oss levande. Vare sig vi talar barn, barnbarn, vänner, älskade, musik, mat, idrott eller politik? Än han inte nyfiken? Kom att tänka på idrottstränaren som sade åt sina att varje kväll, i träningsdagboken, skulle dom skriva ner en sak som kunde förbättras. Det blev jäkligt mycket på ett år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar