Göran Hägglund är frikyrklig. Kreationist. Fast det talar han helst inte om. Lika lite som han talar om evolutionen. Reklamen ovan kanske går hem hos ungdom och filmälskare? Själv ser jag något som Hägglund nog inte vill gå in på. Hur det djuriska tydligt och klart förnekas. Knäppt. För det djuriska i människan är ju det som förbinder oss med naturen. Inte den idylliska utan den oförutsägbara och väldiga. Den vars könsliv t ex inte går att hejda. Blommornas, djurens, trädens. Var går gränsen för könslivet? Inom oss förståss. Inte utanför. Men aggression då? Göran vill framstå som St Göran mot Draken? Ja, ta t ex det här med mat. Att äta kött. Först ska djuret dödas, sen slaktas. Sen tillagas, ätas. Så njuter vi av maten innan det är dags skita ut resterna. Tro mig. Det finns olika sorters allvar. T ex stollens. Dit Hägglund antagligen räknar såna som mig? Så de besinningsfulla dit han antagligen räknar sig själv och sina trosfränder. Hans fördomar om omvärlden skiljer sig från mina. De enda de frikyrkliga har gemensamt är tanken att deras liv inte är meningsfullt om det inte leder fram till det fördolda, himmelska målet. Själv tycker jag det är viktigare med samhörighet människor emellan än meningsfullhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar