Som grabb läste David Attenborough en bok om paradisfåglar. Inte vilken som helst, utan den skriven av Alfred Russel Wallace. Den gjorde intryck, fr a Wallace beskrivningar av den indonesiska övärldens paradisfåglar. Här läser Attenborough högt ur den bok som gjort honom "besatt" av paradisfåglar, deras skönhet och beteenden.
När jag besökte Attenborough berättade han om sin första resa till Nya Guinea. Det var på 1950-talet. Han har varit där flera gånger. Wallace bok stod i bokhyllan. Attenborough är bland mycket annat även boksamlare. Nu visar SVT en dokumentär där Attenboroughs minnen och egna filmer blandas med pågående försök att rädda öns paradisfåglar. De jagas, fjädrarna är värdefulla. Unna dig att se fem minuter: från den fyrtionde till den fyrtiofemte minuten. Tyvärr ligger filmen bara ute en vecka.
När jag var på Nya Guinea såg jag inte skymten av några paradisfåglar, så jag håller till godo med de spelande fåglar vi har här hemma. Orre, tjäder, dubbelbeckasin och brushane. Mest intressant är brushanarnas spel. Med olika kroppsställningar, hopp och rörelser. När honan landar på spelplatsen springar alla hannar tillbaks till sina revir, som inte är större än 30 - 40 centimeter, och står hukade i stelnade ställning tills spelet återupptas.
Vi har samma biologiska problem att lösa som fåglarna. Överlevnad och fortplantning. Ta lövsalsfågeln som ensam bygger en lövsal som väger flera hundra gånger den egna vikten, som med näbben väver samman hundratals pinnar till en jättelik hydda, som dekorerar den med blommor / snäckor / frukter och försvarar allt detta, medan den systematiskt attackerar och förstör andra lövsalshannars hyddor för att öka sin chance att få para sig. Och som uppför de mest häpnadsväckande danser för att vinna honans intresse. Hyddan är 1.2 meter hög, 2.5 meter bred. En av de mest komplicerade strukturer som byggs och dekoreras vid sidan om människans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar