Vägen till 1989

Få politiska skeenden berör mig som Berlinmurens fall 1989. Det som en gång börjat med ett engagemang för 1960-talets amerikanska medborgarrättsrörelse, för de afrikanska kolonierna befrielseorganisationer, för FNL i Vietnam och mot den portugiska, spanska och grekiska fascismen, allt ledde fram till de avgörande erfarenheterna: Prag 1968, Östeuropas oppositionsrörelser. Tjeckiska Charta 77. Polens Solidaritet. Glömmer aldrig besöket i Prag året efter ockupationen då vi bodde hos en tjeckisk familj som varje kväll gjorde som alla andra tjeckiska familjer. Drog ner tjocka gardiner för fönstren som vette mot torget där de ryska soldaterna höll till. Sen Sovjets invasion av Afghanistan 1979. Och 1980-talets inbjudan till polska Solidaritets underjordiska möten där efter mitt tal den polska säkerhetspolisen satte en kille på mig. Polska vänner skrattade åt min rädsla och sade: -"Det betyder bara att de bestämt sig för att inte spöa upp dig". Att sen 1989, sittande på första parkett, efter att i flera år ha följt krigsutvecklingen mellan löst organiserade afghanska stammar och tränade ryska soldater, via BBCs Worldservice, vecka efter vecka, följa Berlinmurens fall och samtidigt dagligen ta del av foton tagna av afghaner från olika delar av Afghanistan som alla dokumenterade det ryska tillbakadragandet. Sen Sovjetunionens upplösning 1991, den ryska imperialismens fall. Man kan bli yr för mindre. Men fortfarande lika varm som efter ett rejält träningpass på gymnet.