Av och till har jag lekt med tanken att ge mig ut på en längre pilgrimsvandring. Några veckors fotvandring på den europeiska motsvarigheten till Sidenvägen. Bland människor som drivs av andra motiv och avsikter än en själv? Hur skulle det påverka en? Vägen till Santiago de Compostella. Idén föddes i St Jean Pied de Port i sydfrankrike, en liten gudsförgäten by vid foten av Pyreneerna. Mötte där pilgrimmer som fotvandrat tiotals mil över berg och dal. En del för att komma över en skilsmässa. Andra för att komma ur en depression. Åter andra som vandrade för att njuta av natur och landskap eller bara för att ha kul. Äta och dricka på bykrogen innan det var dags att gå till sängs. En del kom cyklade, någon red. Värst var killen som kom på dromedar, från Schweitz, över Alperna, och nu var på väg till Santiago 75 mil bort .... Därför inköpet av den prisbelönta DVDn "The Naked Pilgrim". Såg den först i förrgår och blev besviken. Handlar om en 72-årig agnostiker som bilar från London till Compostella, som hastigast stannar till vid en och annan kyrka längs vägen, knappast bryr sig om andra pilgrimmer, mest mumlar av självömkan över sin förlorade Gudstro, kommer fram, tar sig ut till Atlanten för att där göra som traditionen bjuder, dvs bränna sina pilgrimskläder för att bada naken i Atlanten .... Men under bilresan hem ändrade jag uppfattning. Livet kanske inte är innehållsrikare än så för en 72-årig man som står inför den sista stora förvandlingen? Kanske är svårt intressera sig för andra då? Kanske t o m för sent? Så sett är kanske DVDn riktigt bra? Visar hur lätt det är att trots alla goda avsikter bli flack, ytlig och ständigt jaga vidare. Hela tiden på jakt efter det gräs som sägs vara grönare oc ligger på andra sidan bergen? Döm själva ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar