Ser han har två nya utställningar på G. Både gillar och ogillar Lars Jonssons fågelbilder. Vem känner inte igen sin egen skönhetstörst i dom? De påminner också om Bruno Liljefors, fast i Brunos fall sågs fåglarna i sina ekologiska miljöer, jagande eller angripna. Jonssons fåglar är som gjorda för en storstadsbos helg-retreat i ett kloster, där man förutom tystnad ska äta grönsaker och betala dyrt för att sitta inomhus. Inget fel i det, var och en blir salig på sitt sätt, men ibland blir det med Lars Jonsson som med Mozart. För publikfriande och sött. Jämför med Beethoven. Frågade Lars om detta en gång och han svarade att visst, han gör artporträtt, därför att de arter han avbildar en gång kanske kommer att vara borta. Så porträtten är en slags dokumentation. Före klimatkrisen. Före utrotningshotet. Intressant svar, men frågan kvarstår. Varför inte då fåglar i sin miljö? Eller deras sociala beteenden? För de ligger ju inte alltid still och sover eller putsar sig? Nu blir porträtten en bekräftelse på storstadsmänniskans förlorade kontakt med naturen, inte en bild av en hotat art, utan en ikon inför vilken de knäfaller och ber? Ett exempel bland andra på hur folk flyttat sitt andliga liv ut ur kyrkan, in i naturen för att söka svar på de yttersta frågorna, de utanför erfarenhetens gränser, där man trasslar in sig i olösliga motsägelser och jagar efter vind. OK. Lars fågelbilder inbjuder till meditation. Men gör Brunos det? Som den här av räven som överlevt dagen genom att ha fått sig en matbit?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar