Nästa vår inleds sannolikt organiserad jakt på storskarv för att trygga kustfisket på Åland. De som handlägger hela frågan enades på måndagen om konkreta åtgärder för att få ner skarvbeståndet och underlätta för yrkesfisket i regionen. Detaljerna slipas fram till januari men det lutar mot att man oljar ägg på våren och skjuter skarvar på sensommaren. Här hela artikeln.
Och här ett recept. Flå skarven, skär ut bröstbitar och lår. Ta bort allt fett. Gnid in bitarna med vitpeppar och grillkrydda. Salta. Bryn bitarna i gryta och slå på lite vatten. Stek under lock två timmar för ungfågel, något längre för gammal. Lägg i morötter hackade i bitar och persilja. Ös skyn över bitarna då och då. Kokt potatis och sås sätter piff på anrättningen. Norrmännen har flera bra recept.
Fotbollslaget Barcelonas historia är intressant. Under och efter spanska inbördeskriget var laget en symbol för republikanism. Under Francos diktatur hölls laget kort, media tonade ner den katalanska separatismen, förbjöd katalanska språket etc. Ett av de ställen där folk ostört, trots polisövervakning, levde ut sin nationalism, på egna språket, var på fotbollsstadion! Och Francos lag det var Real Madrid. Staden Madrid var Francos maktbas och på 1950-talet försågs laget Real med pengar för att sätta stopp för Barcelonas planer på inköp av fotbollsgenierna Di Stefano och Puskas.
Så när Real och Barcelona möts står spanjorer mot katalaner. "Det känns som att ha råttskit i skorna" är det snällaste man säger om motståndarlaget. Eller att alla motspelare är fega bögar. För det är här som på många andra platser så att ultranationalisterna dominerar fan-klubbarna med känt resultat. Så genom sitt fantastiska mål igår skrev Zlatan in sig Kataloniens hjärta. Matchen gällde så mycket mer än enbart fotboll. Men Zlatans mål i all ära, den största spelaren på planen var Puyoul! Här är Barca´s välkammade hemsida.
Vägen till Compostella lockar inte bara mig utan pilgrimer från hela världen. Vägen är urgammal. Användes långt före kristna pilgrimer kokade ihop egna sagor om den. Vägen användes förr i samband med riter. Symboler för Ashtarte hittas längs vägen. Själv vill jag vandra fr a av natur- och konsthistoriska skäl. Tokig på mitt sätt.
Och gamla baskiska legender talar om dyrkandet av Mari och megalitgravar. Mari-kulten är dessutom en utlöpare av den mångtusenåriga fornegyptiska kulten av Ishtar, vars kult var spridd runt hela Medelhavet. Kristendomen "segrade" först sedan en romersk kejsare av lämpliga inrikespolitiska skäl (han ville ha fler allierade) plötsligt fick "uppenbarelser", utnämnde sig till Guds talesman och kristendomen till statsrelgion.
Än idag vandrar pilgrimer till Finistere ute vid Atlanten för att bränna sina pilgrimskläder. De är inte de första. Förr gick folk för att se solen dö i och stjärnorna stiga upp ur havet. Allt led i förberedelser inför den sista resan. En slags dödskult med andra ord. Sens moralen? Att vi är lika tokiga och förvirrade idag som vi var för tiotusentals år sedan. Inget mänskligt är mig främmande.
I tisdags offrade hinduer uppåt 15 000 djur till gudarnas ära. Man hoppas få framgång och lycka som tack. Festivalen äger rum var femte år vid Gadhimai´s tempel i södra Nepal.
Businessmen are almost always murderers. Farmers are repositories of elemental wisdom and decency. If villains have politics, they are always right-wing: the terrorists in Sjöwall and Wahlöö are South African whites; one of Larsson’s supervillains defected from the KGB to work for the west. No one ever feels guilt about sex, unless they are Christian, in which case they are also perverted murderers. But in the 40 years between the two series, you can see an enormous loss of hope and self-confidence, and the evisceration of the social democratic dream. Sjöwall and Wahlöö wrote about teamwork, not just because they borrowed from Ed McBain: it was important ideologically that the collective should triumph. Their detectives were anchored, happily or otherwise, in families. Larsson’s heroes are purely individual, with no social bonds other than those they choose themselves. Children do not impinge on their lives: parents, where they occur, are monsters. Här finns artikeln.
För några år sen läste jag Platons dialog "Georgias". Den handlar om retorik. Georgias hävdar att det är med retorik som med matlagning. Alltså en konst. Sokrates håller inte alls med. Retorik har ingenting alls med kunnande att göra. Snarare med träffsäkert, djärvt gissande av vad folk vill höra. Invasionen av Irak granskas nu och förhören sänds på nätet. Samtidshistoria. Klart sevärt. Här finns det. Här ett sammandrag för den som inte har tid.
Carne Ross, who was Britain's Iraq expert at the diplomatic mission to the UN and resigned over the decision to invade, said the committee was not being aggressive enough in questioning the decisions the Blair government took.
"It's like a fireside chat at a Pall Mall club," he said. "They're not digging below the surface. Why did the government not consider the alternatives? Were there meetings to consider the alternatives, or were the Brits just swept along with the Americans."
En hel del av det tankegods vi blandar och ger uttryck åt - vilka vi är, varifrån vi kommer och vart vi är på väg - har vi Charles Darwin att tacka för. Igår var det 150 år sen hans bok kom, den om Arternas Uppkomst. Många som börjar läsa den blir säkert besvikna. De förväntar sig en omstörtande, t o m revolutionär läsupplevese. Så handlar boken om duvor och grönsaker, hästar och hundar. Inte precis vad man väntat sig. Eller hur?
Historien spreds snabbt. Nu avslöjas den som bluff. På den här videon ser vi Rom sova (!) medan hans assistent påstår sig hjälpa honom skriva ner vad han har på hjärtat? Alltihop avlöjades av James Randi, skicklig illusionist. Historien har hittats på för att anhöriga ska tjäna pengar på en bok om vad karln tänkt och känt under de senaste tjugotre åren. Otroligt. Här finns Randis hemsida.
Vid simbassängen står en fyraårig kille och håller pappa i handen. Han tittar ner i bassängen och frågar: "Pappa, finns det fiskar i vattnet"? Klok fråga ... Men han får inte själv ta reda på svaret genom att hoppa i och kolla. Pappan säger bara nej och så var det inget mer med den saken. Är det så enkelt? Inte svårare än så att ta till sig nya idéer? Kolla här och känn efter?
Problemet har varit länge känt, konsekvenserna likaså. Teknik finns för att hantera dom och t o m inleda en ny form av industrialisering. Men har "utvecklingen" redan sprungit ifrån oss? Forskarna jobbar på plan-B, där temperaturen stigit mer än tre grader. Då, brukar det sägas, "tappar vi kontrollen över klimatprocesserna". Vi har aldrig haft någon sådan kontroll. Men visst blir det värre om vi går mot tregraders-scenariot. Här finns information. Det underliga är nu att se både sekulära (vetenskapliga) och religiösa (miljörörelsen hör dit) auktionera i undergång. Gamla tankefigurer, inte minst den om hybris, återuppstår. Naturen kunde inte exploateras hur som helst, utan slår nu tillbaka. Sakliga naturvetenskapliga analyser går nu hand i hand med religiöst inspirerade domedagsprofetior. Märkligt sammanhang. Om det inte var så allvarligt skulle jag strunta i det.
Även solen har fläckar. Skavlan nådde här inte upp till den sedvanliga nivån. Det skulle handla om dödssynder. Mycket intressant ämne. Men det lyfte aldrig. Den dödssynd som svischade förbi blev avvunden. Sen blev det tal om döden, som vilket påpekades i programmet, till Skavlans förvåning, inte är en dödssynd. Vilken tabbe! Och de som tog upp ämnet hade inte ordet i sin makt. Vare sig de oskyldigt dömts till döden eller varit gravlärkor på hemlösas begravningar. Tänk om man tagit in Lisa Sand, som i trettio år arbetat med döende människor! Hon är enkel och realistisk. Menar att allt prat i all ära, men ingen vet hur man reagerar på döden förrän man själv ligger där. Sen kunde man påpeket hur begränsad vår nordiska syn på döden är. Jämföra t ex med Mexicos? På dom Dödas Dag samlas släkt och vännner - att vara singel står inte så högt i kurs - för att ta fram pappas och mammas ben och skallar, tvätta och putsa dom rena och fina under allmännt festande och glammande, spelande, sjungande och dansande. Se människan ...
Carsick Cars och P.K. 14, så heter två av Kinas mest populära rockband. De turnerade i USA och gjorde succé. Spelade i nio städer, från New York till Chapel Hill, North Carolina. Peking är bland mycket annat även ett labb för musiker.
Längs kusten är skarven ett samtalsämne. De skitar ner och tar fisk. I Kina har man sedan århundraden tillbaks lärt sig att använda skarven till just fiske. Fåglarna fångas och tränas. Idag är det mest en turistattraktion och ingenting annat. De skarvar vi har längs svenska kusten är den kinesiska variant som infördes till Europa någon gång på 1700-talet.
I Egypten har nu just avslutats en internationell konferens om Charles Darwin, som ser ut som en taliban. Nedan finns några rapporter från den brittiska tidningen Guardian om arrangemanget.
Men först om vetenskapsmagasinet Nature som sedan några veckor tillbaks har en bra artikelserie om mottagandet av Darwins evolutionsteori i olika länder. Här är Natures huvudledare: ..."The public reception of scientific ideas depends largely on two factors: people's ability to grasp factual information and the cultural lens through which that information is filtered" ...
..."Mao also invoked Darwin to justify his Hundred Flowers Campaign of openness to invite new ideas for advancement of the communist nation, writing: "Correct and good things have often at first been looked upon not as fragrant flowers but as poisonous weeds; Copernicus's theory of the solar system and Darwin's theory of evolution were once dismissed as erroneous and had to win out over bitter opposition" ...
Så till Riazatt Butt´s rapporter från konferensen i Egypten. Här dag ett och här dag två. Och här The Times kommentar och här IslamOnline´s. Så en till. Guardians artikel om evolutionsteorins öden och äventyr i Kina. Slutsats? Att idén var så stor att den levde sitt eget liv. De som kom i kontakt med den tolkade den som de ville, såg och hörde vad de ville se och höra. Inget mer eller mindre. Men en sak är säker: att tyvärr är debatten om islam och evolution här för att stanna.
Är världen en teater där människor bara spelar sina roller och deklamerar sina åsikter och gestikulerar som skådespelare? Är vilka åsikter och uppfattningar som helst tillräckligt starka för att människor ska hylla dom på bekostnad av sina egna liv? Eller finns det något "äkta" som vi bara kan komma fram till genom att vi river av oss masken? Frågan kom upp i Skavlans senaste program där han lät några kändisar - Carola, Ari Behn, Hans Rosling och Henke Larsson - skissa sina irrvandringar i livets labyrint och de egna försöken att hitta ut. Skilja mellan vad som är kändissken och vad som är privatverklighet? Allt med oss TV-tittare som nyfikna åskådare. Det var både intelligent och intressant. Carola verkar ha det svårast, spänd och osäker, med allt sitt överspända hopp till Gud som trollkarl i det egna livet. Ari Behn hade också svårt hitta en bra roll att spela, han verkar ligga i krig med allt och alla - inte minst sig själv, medan Hans Rosling och Henke Larsson njöt av att spela upp sina framgångsrika roller. Och det var just det som Montaigne kom fram till! Efter trettio år. Att det gäller att hitta en roll man gillar att spela. För, menade Montaigne, det finns inga masker som vi måste riva av oss för att leva bra liv! Maskerna är nödvändiga. Den som försöker leva utan den - eller dom - får ett helsicke. Titta på Carola och Ari Behn? Men det betyder inte att Rosling och Henke skulle gå fria från avgrundsdjup där alla rollspel upphör. I Roslings fall var det cancer, i Henkes broderns död. Men ändå - det gäller att hitta, lära sig tycka om och sen spela sin roll så bra och övertygande som möjligt. Vi är skådisar. Mer eller mindre taskiga sådana. Den som tror något annat riskerar att förlora sig i Gud vet vad, att jaga efter vind. "Jag just nu och jag för en stund sedan är två olika personer", sade Montaigne. Och fortsatte: "Den verkliga saven i våra liv dör med oss själva, kvar blir bara barken och löven". Dvs i hans eget fall Montaignes böcker. Och i vårt? I bästa fall barn och barnbarn. Inget mer eller mindre. Skavlan är bra! Jäkligt bra!
Aftonbladet har en viktig serie artiklar om dom som står utanför arbetsmarknaden. Inga politiker bryr sig. Dom poserar för historien. Statens finanser är i obalans, bl a p g a Alliansens röstköp inför nästa års val (SAP har alltid gjort samma sak) och enorma statsutgifter till sjukskrivna och arbetslösa. Ingen ska inbilla mig att politiker, med löner uppåt 75 - 100 000 / månad, bryr sig om samhällets olycksbarn. Det ger inga röster bland mittenväljare som de slåss om att smeka medhårs. Ser och hör dagligen exempel på det klassamhälle, som allt effektivare sliter sönder vardagen utan att folk kan göra något åt det. Har t ex en bekant som blivit mångmiljonär utan att lyfta ett finger. Han köpte sin bostadsrätt för 35 000:- och idag får han 3.5 miljon för den. Han har alltså för det första bott gratis i alla år och för det andra får han sig en hacka över. Till bilden hör att han är f d revolutionär maoist. Men idag klagar han inte längre. Och en annan bekant, socialdemokrat som bott i hus, som nyligen sålts, för att flytta in i en lägenhet, är även han miljonär. Huset gick för 2.7 miljoner och lägenheten kostade, som han sade, "bara 1.3 miljoner". Inte undra på att folk blir förbannade. En sund reaktion. Mer av den varan tack!
Visst kan rycka på axlarna. Men tre av världens tjugotvå muslimska länder undervisar inte alls om vår tids främsta vetenskapliga förklaringsmodell. Arabvärldens främsta nyhetsorgan, Al Jazeera, hävdar motsatsen. Att förklaringsmodellen saknar allt värde. Inte undra på att FN-organet UNDP, år efter år, lätt kan dokumentera arabvärldens pågående utbildningsmässiga katastrof
..."Despite having spent 5% of its GDP and 20% of its budgets on education over the past 40 years, over one third of the adult population in the Arab region is unable to read and write. Some 60 million Arabs remain illiterate, two thirds of them women".
Vilka politiska ledare kan födas ur detta? Den som vill bilda sig en uppfattning om den islamska världens syn på vetenskap, kan kolla någon eller några av dessa föreläsningar.
Två av de gånger som Kina besökts skedde det bakvägen. Längs Karakorum Highway i norra Pakistan, över höga Pamir. Den gamla Sidenvägens sträckning. Första resan gick åt pipan. Jordskred raserade vägen, en dog, och med fara för livet tog vi oss tillbaks så gott vi kunde. Bilen fick lämnas. Nästa gång gick det bättre. Högsta bergspasset, Khunjerab, låg på 4 693 m över havet. En kortvarig bergssjuka botades med whiskey, det mest idiotiska botemedel man kunde ta. Det fanns inga hotell i vildmarken, så vi fick övernatta i hönshus. Landskapet var vackert, i alla fall för den som gillar fjäll. Det gav hemkänsla, som hos mormor och morfar, fast tiotals gånger väldigare. Hos dom fanns renar, hundar och ripor. Här jakar och dromedarer. Vi övernattade i Tashkurgan innan bussen rullade mot Kashgar. Där bodde vi i det som en gång varit det gamla ryska konsultat. Resterna av det svenska revs medan vi var i stan. Hann fotografera. Moskén, den största i Kina, hölls stängd efter oroligheter. Kashgar har rykte sig om att stå för Asiens största bondmarknad. Varje söndag samlas tiotusentals bönder för att sälja vad de har. Varorna låg medsols från huvudingången: mjöl och gryn, kameler och får och hästar, kor och jakar, päls- och skinnvaror, virke, dörrar och möbler, kryddor och salt, bröd, grönsaker och tyg. Marknadsgränderna kantades av tehus, gatukök, frisörer, verkstäder och bagerier. Fastnade där man skodde hästar. Dom spändes fast i speciella ställningar. En finns med i YouTube-filmen ( 3:13 in ) för den som vill se. Och vill det sig så finns nu chans till ännu en Kinaresa. Den femte i ordningen i så fall. Fast i så fall till en del av Kina där jag aldrig varit.
Lika varierande som musiken är våra reaktioner. Samma stycke kan ge helt upphov till helt skilda reaktioner. Både hos olika personer och hos en själv. Allt beroende på tillfället. Om man lyssnar ensam på natten eller tillsammans med andra på dagen, utom- eller inomhus, i kyrka eller på badstranden, i bilen eller hemma. Det finns dom som hävdar att dessto starkare den egna musikupplevelsen är, dessto mer kan den säga oss om oss själva. "We learn most about ourselves when we wiew it in its most exaggerated form". Det kallas för "peak experience" och för att kartlägga dom hos sig själv kan man försöka minnas de mest underbara upplevelserna i sitt liv, de lyckligaste ögonblicken, de extatiska ögonblicken - av vad slag det vara må? Vanligtvis kommer folk in på sex och musik (sång, dans, spel ) som oförglömliga upplevelser, något som tar dom bortom tid och rum. Kartläggningen kan hjälpa en att upptäcka nya sidor av ens ständigt undflyende egna identitet, de egna skiftande behoven. Fyra slutsatser kan i alla fall dras. A) upplevelserna leder ofta till en ändrad syn på världen, den blir bättre och vackrare än förut. Man ser annorlunda på sig själv och andra B) de skapar olika fysiska reaktioner som rysningar, hjärtklappning, ändrad andning, ändrade kroppsrörelser. En del får kvasifysiska känslor, t ex av av yrsel och känslan av att sväva, lyfta från marken C) de gör att man ofta tappar kontakt med omvärlden, helt går upp i vad det nu är man gör D) de gör att man smälter samman med vad det nu är. Lyckan kommer, lyckan går ...
Alla djur har genen FoxP2. Men det är bara människan som kan tala. Så av alla våra 20 000 gener är den en av de mest fascinerande. Nu när forskarna analyserat FOXP2-genen, så visar det sig att den mänskliga versionen bara skiljer sig från schimpansernas på två av sjuhundrafyrtio ställen! En liten förändring med stora konsekvenser. Vi vet också att de människor som får sin FoxP2-gen skadad, drabbas av talsvårigheter. Men naturligtvis vilar inte vår förmåga till tal enbart på FoxP2. En rad andra gener är naturligtvis involverade, liksom stora delar av nervsystemet i sin helhet.
Ingen visste den kunde det förrän Kimberly Bostwick från Cornell i USA filmade det hela. Med hjälp av en höghastighetskamera kunde man se att den fladdrade med vinarna hundra gånger / sekund. Ljudet, som uppstår då hannar spelar för honor, har att göra med en fjäder som är utrustad så att den hakar i en annan.
... eller zebrafisk. Det var en kille som jobbade åt East India Company som i början på 1800-talet gav den namn efter indiska gudar eftersom han plockade upp den ur Ganges. Sen under 1800-talet, då medelklassen ville ha akvarier, blev zebrafisken populär liksom en rad andra exotiska fiskar. Det var först på 1960-talet so den blev en modellorganism för forskare och idag används den bl a i studiet av schizofreni. Fisken är liten, lättskött och genomskinlig. Cellförändringar i ägget kan följas timma för timme, dag för dag. Sen den sekvenserats har forskarna problem med att döpa alla mutationer. Gett upphov till ganska festliga namn - tex en massa vindruvor och vindristrikt. Typ chablis, frascati, merlot, retsina, riesling, cabernet, grenache, chardonnay, chianti, pinotage, sauternes, weissherbst etc. Mutationerna ger upphov till defekter i produktionen av blodceller. Hearsay / Evander har döpts efter boxaren Holyfield Evander som fick sitt öra avbitet av i en match med Tyson. Mutationen leder till förlust av öra och käke. Moonshine, hembränt, och andra namn som Einstein, Half Stoned, Keinstein, Rolling stones, Stein und Bein.
Under dagen hamnade jag av en slump i en studio där de höll till. Åsikterna var förutsägbara, ilskna och förvirrade. Fick höra låtar som hyllade bilbränder, historier om arbetslösa som försörjde sig som småtjuvar och skolkuratorer som misslyckats med att hjälpa dom att slå in på den rätta vägen. Allt blandat med konspirationsteorier. Från 11:e september över EU till islam. Kom att tänka på Michel de Montaigne som sade: ..."Man kan misslyckas i ensamhet, lika väl som i sällskap" ...
Hon heter Ksenia Simonova Pesochnaya, är 24 år, från Ukraina. Ritat i sand sedan 2008. Ställde upp och vann Ukrainas talangjakt 2009. Hennes mest berömda konstverk skildrar Sovjetunionen under andra världskriget.
Den enda historia vi upplever är vår egen. Läser att vi inte ska bry oss så mycket om 1989 utan istället fokusera på 1979. Intressant. Tesen drivs av den lika konservative som lysande brittiske historikern Niall Fergusson. an tillhör den s k "maps and chaps"-skolan. Individer försvinner i alla hans böcker, kvar blir bara diagram, kartor och generaler. Här finns hans artikel om 1979. Eftersom jag gillar att tvivla lika mycket som att veta så undrar man ju ..... Under andra hälften av 1900-talet genomgick Europa en revolution. En oblodig! Dess välfärdsstat kunde våra far- och morföräldrar bara drömma om. Deras sexualmoral har ersatts med gud vet vad. Kvinnornas arbetsliv och karriärmöjligheter har i grunden förändrats. Det "vita" Europa har förvandlats till det mångkulturella. Ekonomin, där staten spelat övervakare, bärs nu upp av börs-, finans-, tjänste- och hushållssektorer. Arbetarklass har ersatts av medelklass. Europas nationalstater har delats upp i ojämnt starka ekonomiska regioner. Och allt har skett utan bomber och granater. Visst. 1979 och 1989 är viktiga, inte tu tal om den saken, men resten av 1900-talets förändringar går inte heller av för hackor.
Av och till har jag lekt med tanken att ge mig ut på en längre pilgrimsvandring. Några veckors fotvandring på den europeiska motsvarigheten till Sidenvägen. Bland människor som drivs av andra motiv och avsikter än en själv? Hur skulle det påverka en? Vägen till Santiago de Compostella. Idén föddes i St Jean Pied de Port i sydfrankrike, en liten gudsförgäten by vid foten av Pyreneerna. Mötte där pilgrimmer som fotvandrat tiotals mil över berg och dal. En del för att komma över en skilsmässa. Andra för att komma ur en depression. Åter andra som vandrade för att njuta av natur och landskap eller bara för att ha kul. Äta och dricka på bykrogen innan det var dags att gå till sängs. En del kom cyklade, någon red. Värst var killen som kom på dromedar, från Schweitz, över Alperna, och nu var på väg till Santiago 75 mil bort .... Därför inköpet av den prisbelönta DVDn "The Naked Pilgrim". Såg den först i förrgår och blev besviken. Handlar om en 72-årig agnostiker som bilar från London till Compostella, som hastigast stannar till vid en och annan kyrka längs vägen, knappast bryr sig om andra pilgrimmer, mest mumlar av självömkan över sin förlorade Gudstro, kommer fram, tar sig ut till Atlanten för att där göra som traditionen bjuder, dvs bränna sina pilgrimskläder för att bada naken i Atlanten .... Men under bilresan hem ändrade jag uppfattning. Livet kanske inte är innehållsrikare än så för en 72-årig man som står inför den sista stora förvandlingen? Kanske är svårt intressera sig för andra då? Kanske t o m för sent? Så sett är kanske DVDn riktigt bra? Visar hur lätt det är att trots alla goda avsikter bli flack, ytlig och ständigt jaga vidare. Hela tiden på jakt efter det gräs som sägs vara grönare oc ligger på andra sidan bergen? Döm själva ...
Man lär så länge man lever. Som det här med vettar. Hur ska dom placeras? Det finns naturligtvis inte en uppfattning utan en hop att välja bland. Men tydligen ska näbben riktas mot land och vettarna ligga med rätt stora avstånd, så att flockar kan fälla mellan dom. Sex till åtta vettar är lagom när det gäller gräsand. Vill man ha dykänder (ejder, svärta, knipa, alfågel, bergand, brunand, sjöorre eller vigg) då ska vettarna vara fler och dessutom av olika arter. De för alfågel läggs sen vid någon grynna, medan de för skrak läggs närmare land på grunt vatten och de för ejder på något djupare vatten. Intressant ...
Han jämför murens fall med klimatfrågan ... "Today another planetary threat has emerged. The climate crisis is the new wall that divides us from our future, and today’s leaders are vastly underestimating the urgency, and potentially catastrophic scale, of the emergency" .... Här finns artikeln.
Ser han har två nya utställningar på G. Både gillar och ogillar Lars Jonssons fågelbilder. Vem känner inte igen sin egen skönhetstörst i dom? De påminner också om Bruno Liljefors, fast i Brunos fall sågs fåglarna i sina ekologiska miljöer, jagande eller angripna. Jonssons fåglar är som gjorda för en storstadsbos helg-retreat i ett kloster, där man förutom tystnad ska äta grönsaker och betala dyrt för att sitta inomhus. Inget fel i det, var och en blir salig på sitt sätt, men ibland blir det med Lars Jonsson som med Mozart. För publikfriande och sött. Jämför med Beethoven. Frågade Lars om detta en gång och han svarade att visst, han gör artporträtt, därför att de arter han avbildar en gång kanske kommer att vara borta. Så porträtten är en slags dokumentation. Före klimatkrisen. Före utrotningshotet. Intressant svar, men frågan kvarstår. Varför inte då fåglar i sin miljö? Eller deras sociala beteenden? För de ligger ju inte alltid still och sover eller putsar sig? Nu blir porträtten en bekräftelse på storstadsmänniskans förlorade kontakt med naturen, inte en bild av en hotat art, utan en ikon inför vilken de knäfaller och ber? Ett exempel bland andra på hur folk flyttat sitt andliga liv ut ur kyrkan, in i naturen för att söka svar på de yttersta frågorna, de utanför erfarenhetens gränser, där man trasslar in sig i olösliga motsägelser och jagar efter vind. OK. Lars fågelbilder inbjuder till meditation. Men gör Brunos det? Som den här av räven som överlevt dagen genom att ha fått sig en matbit?
En kväll, i bokhyllan, så nappade det. Hittade inte bara Thure Nymans "Paul Gavarni, sedernas skildrare", utan också en intervjubok med Londons olycksbarn från 1844. Bläddrade och fastnade i än den ena, än den andra. Det var under sitt Londonbesök, från 1849 och några år framöver, som Gavarnis sociala engagemang blommade ut. Mötet med massfattigdomen förryckte perspektiven. Gisslandet av den franska medelklassen kompletterades med mötet av det moderna samhället. Industrialismens massomflyttningar, raserandet av det brittiska bondesamhällets livsstil och normer. Tiggarna. Visst fanns tendenser till liknande i Gavarnis hemland Frankrike, men inte i samma omfattning. 1789 års revolution hade där gett bönderna en oerhört stark ställning. Titta bara idag på deras andel av EUs budget! Gavarni är en bekantskap här för att stanna. Titeln på den brittiske journalist, som på 1840-talet gav sig ut på Londons gator för att intervjua dess olyckbarn har jag glömt. Får kolla den detaljen. Hann bara med att läsa det kapitel som återgav hans intervjuer med Londons prostituerade. Som att läsa ILOs rapport om från 1990-talet.
... ja då ska du följa den politiska cirkusen kring klimatsvindeln. Seriösa forskare talar om att vi redan tappat kontrollen över utvecklingen och är i skriande behov av en plan B. Men det finns ju inte ens en plan A? Och det är inte bara Himalayas glaciärer som smälter. Europas Alper och Afrikas Kilimanjaro är också på G. Fotot visar hur Kilimanjaros topp såg ut 2001 resp 2008.
Igår spelade Arsenal champagnefotboll, medan Liverpool gick på knäna. Deras tränare hyllades som en gud för några månader sedan, nu är han inte vatten värd. Bara hoppas laget kommer igen. De kan ju falla tillbaks på fans och världens mest populära fotbollssång, som föddes i Liverpool men nu spritt sig över världen. Första popversionen stod Gerry and the Pacemakers för. I början på 1960-talet gick låten upp på hitlistor i Europa och Nordamerika.
Låten skrevs 1944, då för musicalen "Carusell". Handlingen är enkel. Kille gör tjej med barn, rånar butik för att försörja henne, skjuts ner och dör i tjejens armar. Hon vänder sig förtvivlad sig till sin kloka mormor och frågar - hur det nu ska bli? Hur ska ja klara mig? Som svar sjunger mormor "You´ll never walk alone". Efter andra världskriget tog sig låten över Atlanten, från USA till England där den sjöngs på pubar och klubbar. Då till minne av alla som dött eller försvunnit under kriget. Det blev ofta tyst när sången klingat ut och många grät.
Låten var en av Elvis favoriter. Den finns på YouTube, men jag kan inte låta bli ta med Yolanda Adams religiösa version. Texten inbjuder ju till det. En bra låt får ju vingar och lever sitt eget liv. Vilken röst Yolanda har ...
Slutligen Liverpool-fansen själva. Att höra trettiofem tusen sjunga så läktaren gungar är en fantastisk upplevelse. Tala om OPERA! Glömmer aldrig de packade killarna som sjöng falskt så man fick sår i öronen. Men med vilken kraft och energi.
Vi människor har 30 000 gener, bakterier 4 000. Bananflugor ligger mittemellan med sina 15 000. En idealisk modellorganism för studier av den genetiska bakgrunden till nervsystemets utveckling. Då behöver forskarna förändra gener och studera hur det påverkar nervsystemets utveckling? Bananflugor är också perfekta för studier av konflikter mellan och inom könen. Utvecklingsmässigt ligger bananflugor långt från ryggradsdjur. Då är möss lämpligare men dyra och jobbiga att arbeta med jämfört med bananflugor. Därför jobbar alltfler nu med zebrafiskar, som utvecklingsmässigt ligger nånstans mellan möss och bananflugor. Zebrafiskens gener, i alla fall de som kallas POU, är viktiga när det gäller att förstå hjärnans utveckling och resten av centrala nervsystemet. Hissnande ....
I USA tror en majoritet av landets befolkning att jorden inte är äldre än 6 000 år. Alltihop - universum, himmel och jord, flora och fauna, Adam och Eva - skapades av Gud vid ett enda tillfälle. Punkt slut. Inte undra på att den senaste stor- och kärleksfilmen om Charles Darwin, frun Emma och evolutionsteorin stött på patrull där på andra sidan Atlanten. Här finns hela historien.
Det tog Räv-Uffe fyra år innan han och Frille kom överens om hur de ville ha det med varandra. Vill du veta mer om fiskgjusen, som nu är på väg till eller redan i Afrika, så klicka här. Och karta över gjusens flyttvägar finns här.
Rysk 1900-talshistoria är knuten till vissa temata: tsarismen, 1905, första världskriget, ryska revolutionen, Brest-Litovsk, Verseillesfreden, den röda terrorn 1918 - 21, 1921 års uppror i Kronstadt, svälten, det hemliga militära samarbetet med Tyskland, terrorhungersnöden i Ukraina 1932 - 33, den stora terrorn 1936 - 38, Gulag och tvångsdeportationerna under andra världskriget, Tysklands invasion, de oerhörda förlusterna under kriget:
Efter kriget följer ockupationen av Baltikum och östeuropa, nedslåendet av upproren i Östtyskland, Polen, Ungern, Tjeckoslovakien och Polen igen, dvs Solidaritet och hot om rysk invasion:
Så ockupationen av Afghanistan som inte bara förödmjukade Sovjet internationellt, utan också gjorde var femte soldat till alkoholist / narkoman och drev många i armarna på högerextrema organisationer. Inom rysk militär blev Afghanistan-falangen snabbt den tongivande falangen. Så dags för Gorbatjov att entra scenen med sina leninistiska reformer som alla ledde åt rakt motsatt håll:
Analysen i dokumentären ger jag inte mycket för. Det som i slutet på 1970-talet alarmerade den ryska statsledningen var den explosiva befolkningstillväxten i Sovjets södra delar, i delstater som Uzbekistan, Tadjikistan etc. Där växte befolkningen med 25% mot 4% i andra delar av landet. Som Bresjnev sade: "Vi har ett växande problem, ett nationalitetsproblem, att lösa". Dittills hade Sovjet kunna använda dessa delar av landet som ett slags skyltfönster so vette åt den muslimska världen. Det var dit man tog arabiska och muslimska delegationer för att de med egna ögon skulle få se hur bra folk hade det. Privat trakasserades de av kommunisterna, som enkelt tog reda på vilka som var troende. Man bjöd på på alkohol eller gav dom extra arbetsuppifter att utföra på bönetid etc. Men bildmaterialet i dokumentären är bra.
Få politiska skeenden berör mig som Berlinmurens fall 1989. Det som en gång börjat med ett engagemang för 1960-talets amerikanska medborgarrättsrörelse, för de afrikanska kolonierna befrielseorganisationer, för FNL i Vietnam och mot den portugiska, spanska och grekiska fascismen, allt ledde fram till de avgörande erfarenheterna: Prag 1968, Östeuropas oppositionsrörelser. Tjeckiska Charta 77. Polens Solidaritet. Glömmer aldrig besöket i Prag året efter ockupationen då vi bodde hos en tjeckisk familj som varje kväll gjorde som alla andra tjeckiska familjer. Drog ner tjocka gardiner för fönstren som vette mot torget där de ryska soldaterna höll till. Sen Sovjets invasion av Afghanistan 1979. Och 1980-talets inbjudan till polska Solidaritets underjordiska möten där efter mitt tal den polska säkerhetspolisen satte en kille på mig. Polska vänner skrattade åt min rädsla och sade: -"Det betyder bara att de bestämt sig för att inte spöa upp dig". Att sen 1989, sittande på första parkett, efter att i flera år ha följt krigsutvecklingen mellan löst organiserade afghanska stammar och tränade ryska soldater, via BBCs Worldservice, vecka efter vecka, följa Berlinmurens fall och samtidigt dagligen ta del av foton tagna av afghaner från olika delar av Afghanistan som alla dokumenterade det ryska tillbakadragandet. Sen Sovjetunionens upplösning 1991, den ryska imperialismens fall. Man kan bli yr för mindre. Men fortfarande lika varm som efter ett rejält träningpass på gymnet.
1989 föll Berlinmuren, 1990 återförenades väst- och östtyskland, 1991 upplöstes Sovjet. Historien sprang förbi allt och alla i rasande fart. Ingen hade förutsett den utvecklingen, något som säger en del om vilka lekbollar vi är historiens händer. Tysklands moderna historia ska nu förstås utifrån Hitlers maktövertagande 1933, nederlaget och splittringen 1945 och återföreningen 1990. Ett långt ifrån ärorikt förflutet ska förenas med en återvunnen nationell självständighet. Katastrofen 1945 med 1950-talets återuppbyggnad och tystnad, med 1960- och 70talens uppgörelse (i alla fall bland politiker och forskare) och 1989 då muren föll. Vilket nytt ljus kastar det över Tysklands historia och den tyska nationalstaten? Europas 1900-tals historia har ju intagit en central plats i alla historiska framställningar. Än har Tyskland setts som representant för både det bästa och sämsta av Europas trassliga historia. Det är en märkligt att den som 1989 slog upp, inte bara den tyska dörren mot framtiden på vid gavel, utan även tappade kontrollen över Sovjets utveckling och upplösning, och EUs enorma expansion, var inte en europée utan en ryss, Michael Gorbatjov. Man kan bli yr i skallen av mindre.
