"Styrkan i boken är att han berättar klart och redigt om sina många strider”, skriver SvD:s Håkan Arvidsson, "men jag tror att Guillou har särskilt svårt att se och erkänna sina egna svagheter och tillkortakommanden och det gör hans självbiografi till en svagare bok än den kunnat vara." Arvidsson fattar inte varifrån Guillou fått sin hämndlystnad? Det kan inte vara sant. Vet han inte att Guillou systematiskt misshandlades under hela sin uppväxt av sin styvfar? Det har han ju själv berättat.
DN:s Stefan Jonsson spinner vidare på samma tema: "Överlägsenheten rår han inte för, däremot att han skyltar med den. I memoarerna talar han om ”min olyckliga fallenhet för storslaget poserande". Men övningen i ödmjukhet lyckas bara delvis. Boken som helhet är upplagd som en sekvens av prövningar som hjälten bemöter med hälsa, kraft och mod”. Jon sson känner i alla fall den misshandel och pennalism Guillou utsatts för.
Aftonbladets Nils Schwartz tycker att "man måste vara helt förblindad av ressentiment mot Jan Guillous offentliga framtoning och politiska åsikter för att inte ha genuin glädje av dessa lustfyllt formulerade minnesbilder från 40 år i den publicistiska hetluften".
Göteborgs-Postens Gabriel Byström skriver att "det går inte att blunda för Jan Guillous plats i den svenska journalist- och författarhistorien. Hans kvalitéer är odiskutabla och hans påverkan på det offentliga samtalet har varit stor under långa perioder. Däremot ges få nycklar till personen Jan Guillou, nycklar som hade kunnat fördjupa bilden och förändra de klichéer som omgärdar honom. Nu göder han istället schablonerna. Det är lite synd".
Själv har jag inte läst boken. Men självklart ska det göras. Det hör till allmänbildningen. Men det lär dröja innan den dyker upp på bibblan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar