Darwin, vansinnet och kärleken

Efter hemkomsten från sin världsomsegling med skeppet Beagle förlorar sig Charles Darwin i arbete; skriver på flera böcker samtidigt. Arbetar dygnet runt. All information som insamlats i olika världsdelar ska på plats. Han teori om arternas uppkomst är klar redan 1838-39 och han ägnar resten av sitt liv åt att utarbeta sina tankar. Men under detta frenetiska arbete inser han att livet håller på att förlora sin mening. "Jag är ett könlöst bi" skriver han och frågar vad livet är värt utan familj och barn? Systematiker som han är sätter han sig ner och gör upp två långa, rörande listor, med argument för och emot äktenskap. Här möter vi nörden Darwin som redovisar sin inre nöd. Slutsats? "Gift dig ... bli inte ett könlöst bi". Så han reser hem, kusingifte har praktiserats i släkten sedan århundraden, och firar till sin kusin Emma som tackar ja direkt. Hon sköter sin sjuka mor och är rädd för att hamna på glasberget. Hon är antagligen redan kär i Charles. Hon hade läst hans dagböcker från världsomsegligen. De skickades succesivt hem och cirkulerade i släkten under högläsning och beundrande uttrop. Och även Charles blir kär. "Kärlek är en blind känsla, i stil med sexualitet", skriver han. "Jag ska gräla dig frisk", svarar Emma. "Du kommer att förmänskliga mig", svarar Darwin. De lever sedan ihop resten av sina liv. Flyttar till Downe. Mer än något annat, t o m sitt arbete, kommer sedan Charles att älska fru och barn. Kanske barnen mer än frun? De fick tio, sju överlevde. Älsklingsdottern hette Annie. Hennes död kom ingen av makarna över. Sen kom barnbarnen. På dödsbädden vänder han sig till Emma och säger: "Kom ihåg att du varit en god hustru". Det är inte så konstigt att man fördjupar sig i deras liv och arbete.