Vid sidan om allt vardagligt som tar mest utrymme, talas det om bilbränder, misshandel, fönsterkrossning, stenkastning på ambulans- och räddningspersonal och poliser. I mitt bostadsområde bor många. Svenskar, finnar, afghaner, bosnier, irakier, iranier, kurder, libaneser, somalier etc. Iranier och afghaner är ofta gamla kommunister eller liberaler som flytt undan muslimsk fundamentalism. Irakierna är ofta muslimer som flytt undan Saddam. Grannarna har mycket att berätta om vad de nu råkat ut för. En misshandlades då han försökte stoppa bilbränder, en annan fick en gatsten i skallen, en tredje (kvinna) fick en sten kastad i ryggen, en fjärde (kvinna) blev omkulldragen på cykel och rånad, en femte fick sin bil uppbränd. Ingen tror det går att få stopp på händelseutvecklingen, men alla vill ha det. Det talas återigen om medborgargarde. Men tro inte att det bara är invandrarungdom som härjar. Det finns högerextremister och akademiker med radikal bakgrund; deras pappor kan ha varit maoister, mammorna ultrafeminister. Barnens värderingar går åt djurrättsaktivism, anarkism eller antifascism och att bränna bilar eller slå sönder fönster eller kasta sten på polis ses som progressiva handlingar. En konsekvens är att några muslimska föräldrar hoppas på de muslimska missionärer som arbetar i området. Att de ska kunna lugna ner stämningen. Så dessa missionärer, som hittills mest strosat omkring sysslolösa, ser nu hoppfullare på sin framtid. En del behöver dom. De ser embryon till en framväxande församling. Andra som rör sig och delar ut valpropaganda är Sverige-demokraterna. Under tiden fortsätter knarkhandeln som vanligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar