Den som skrivit mest begripligt om den här konsten är Fredrik Sjöberg. Tänk vilken glädje det ger att läsa en bok! Att kunna alla bokstäver och tack vare dom få uppleva hur hela ens inre tas i anspråk av texten. Samma sak kan ske inför ett landskap. Bara det att de flesta av oss är biologiska analfabeter. Vi ser utan att veta vad det är som vi ser.
En blåsippa, en björk, midsommarblomster, en humla, fåglar. Det är som att läsa en bok men bara kunna nån enstaka bokstav. Eller som att vilja spela men inte kunna.
För visst är det som den 70-årige Bruno Liljefors skrev i "Det vildas rike"? När en bonde kommer in till honom med två orrungar som dödats i slåttern:
....Jag var som förhäxad vid betraktandet av deras grå- och brunvattrade fjädrar. Mina förut invanda begrepp om vackra och fula färger ställdes på huvudet inför dessa vackra sammanställningar som syntes liksom avlagrade från den grå urtiden och berättade om skogen, kärret, mossan på stenarna, natthimlen mellan grenarna. Man kunde hur länge som helst se in i denna värld, där fanns ingen botten eller slut endast alltjämt nytt ....
Endast alltjämt nytt. Bättre kan det inte sägas. Man får, som Harry Martinsson sade, vara beredd på mycket inombords då man försöker lära sig mer om det vi i brist på bättre kallar för natur.
Fredrik Sjöberg: Flugfällan
Bruno Liljefors: Det vildas rike
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar