En del av oss är slutna, tillbakadragna och inåtvända. Min läggning går ut på att försöka få kontakt. Vara utåtriktad och ganska öppen. Den ensamhet som jag gillar samlar känslor och tankar, begränsar och reducerar bekymmer och oro, Jag ogillar förpliktelser. Vill göra det som faller mig in. Inte gentemot människor utan mer vad gäller arbete.
Om jag är ensam öppnar jag mig mer, vänder mig mer utåt och tar itu med sånt som spontant dyker upp ur mitt inre. Men visst har jag ett begränsat umgänge. Åldern gör det naturligt att dra undan sitt allt mer besvärliga jag för omvärlden. Är det dags för att krypa in i sitt skal som sköldpaddorna? Iaktta människorna utan att klamra sig fast vid dem? Det vore illa när det med ålderns rätt börjar gå utför. Så länge krämpor hålls på mattan finns det även en ljuvlig ensamhet. Bland djur och i natur. Bland konst, litteratur och musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar