Herman Linqvist: Mitt i allt

Att Herman är en gudabenådad berättare vet vi. Så även i sina memoarer. Vad han inte varit med om är knappt värt att uppleva. Vi kastas från passionerad kärlek till krig. Allt rakt upp och ner, utan krussiduller. Inte undra på att kulturknuttarna hukar sig bakom skrivborden och gläfser. Hur i jösse namn ska de kunna förhålla sig till Hermans liv och leverne? Hans krigs- och utrikeserfarenheter som intar en långt framskjuten plats i boken? Att Herman överlevt är bara det ett under. Flera av hans tolkar dödades. Och det är när Herman lyfter på visiret och visar sitt ansikte som boken drabbar. Som här:

... "förr var det vanligt med naturaliesamlingar, lådor och rnontrar fyllda med trofer, kuriosa och allehanda märkvärdigheter från världens alla hörn. Lådorna var oftast låsta och de hemskaste märkvärdigheterna förvarades bakom nerfällda gardiner. Varje människa har en sådan hemlig samling i sitt inre. Lådor och skåp fyllda med trofer och nederlag, brott och förräderier, synd och skam, förbjudet och stuler, sådant som man aldrig vill eller törs berätta för någon och som kommer att förbli hemligt. Många av minnena bleknar med tiden, som gamla fotografier. Ensam, svävande mellan sömn och vaket tillstånd, brukar jag släppa fram aIIt. Jag ser scener och ansikten. Allt är inte ondska och smärta. Ett sådant arkiv skulle vara för tungt att bära på. Det smärtsamma blandas med njutningar, glädje,skratt och triumfer. Efter en stund brukar jag drömma om nya resor. Jag är överallt och ingenstans. Jag känner mig alldeles fri" ....

Läs boken. Den är skitbra!