Några "kvistfria furugolv" finns inte. Sånt vet inte kulturknuttar. Uttrycket är en liknelse och ingenting annat. Är det så drömmen om livet ser ut? Att det ska vara kvistfritt? Jämför då med verkligheten. Furugolv har kvistar! P O:s romaner tillhör de fåtal jag läser p g a tonfall, humor, insikter och medkänsla. Tids nog ska jag ta itu med hans senaste, "Liknelseboken". Nu blir det bara intervjuer. Jag vet inte hur gammal en människa ska vara när hon / han börjar summera sitt eget liv, titta bakåt? Det varierar förståss. Kanske vanligast då den egna framtiden inte längre är "given"? Då arbetet upphört, barnen står mitt i egna liv, kroppen förfaller, närstående dör. Allt signaler från avgrunden. Eller från "andra sidan floden" för att tala "enqvistska". Hela hans författarskap vilar ju på en religiös resonansbotten. I TV-intervjun i Babel valde han mellan två ord när han skulle försöka karaktärisera sitt liv. En omöjlighet i sig. Vilka orden var? Lyckligt? Händelserikt? Gudskelov valde han det senare. För nog ryms stunder av lycka i ett händelsrikt liv? Hade han svarat "lyckligt", så hade vi ofelbart hamnat på det där "kvistfria furugolvet" igen. Och som sagt. Såna finns inte. Furugolv har kvistar. Livet också. Nån slags människa är man ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar