Hosni Mubarak oroade sig för att Kairoborna var så lyckliga och nöjda! Dom klagade ju aldrig på någonting. Han sammankallade därför sina ministrar och gav order att ställa till med nåt storjävelskap, så att Kairoborna skulle få nåt att klaga på. Sen, när problemen stod folk i halsen, skulle Mubarak ingripa, hålla tal, fixa problemet och hela Kairo hylla honom.
Dan därpå infördes check-points på 6:e oktober bron, Kairo's största. Fullkomligt vansinniga trafikstockningar uppstod. Varenda bil gicks igenom och som avslutning, innan bilen släpptes iväg, smällde polisen hårt till föraren i ansiktet.
Efter ett tag kallade Mubarak ihop sina ministrar för att höra hur det gick? Klagade folk? Nej, alla Kairo-bor var fortsatt lyckliga och prisade sin president. Mubarak blev nervös, funderade och föreslog att man hädanefter inte bara skulle smälla till föraren utan också alla bilens passagerare! Kvinnor som barn. Sagt och gjort. Men Kairo-borna fortsatte prisa sin älskade president.
Desperat höll Mubarak då ett möte på Frihetstorget där folket skulle få framföra sina klagomål. Några miljoner föstes ihop och Mubarak beskrev sin kärlek till folket och sin bottenlösa vilja att göra allt han kunde för att hjälpa dom! Hade dom några problem?
En man längst bak räckte upp handen, utbrast i lovtal till Mubarak, prisade och tackade honom för allt han gjort för sitt tacksamma folk. Han betygade också folkets kärlek till sin ledare. Så tillade han:
- Vi älskar alla checkpoints på 6:e oktoberbron! Och trafikstockningarna! Och alla smällar vi får av polisen! Vi älskar poliserna, känner oss trygga med dom och de som slår allra hårdast vet vi är hyggligt folk. Men kan inte Presidenten öka antalet poliser som slår oss? Så trafiken kan flyta lite lättare?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar