Se, samma stund jag föddes, samma stund
drog döden tappen ur den tunnans sprund;
sen dess har livet ständigt runnit ut,
och nu är tunnan nästan tömd och slut.
Nu silar livet droppvis över kanten.
Jag är för gammal, har ej lust att skalkas,
vårgrönskan är förbi och vintern nalkas.
Min vita hjässa täljer mina år,
mitt blod bör vara visset som mitt hår.
Och när vår kraft har blivit blott ett minne,
bor gammal dårskap kvar i gubbens sinne,
Då tala vi om våra kärleksöden,
ty under askan glimmar ännu glöden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar