Problemet var att Darwins polare inte höll med. Om evolutionen i stort, jovisst. Men om det naturliga urvalet i synnerhet? Inte alls. Charles Lyell var troende och rädd om sitt anseende. Asa Gray var troende och värnade Skapelsen och design-problematiken. Thomas Huxley var inte troende men menade att det naturliga urvalet kunde inte förklara moralens uppkomst. Alfred Wallace var troende och hade samma uppfattning som Huxley. Och Joseph Hooker vacklade i frågan och Ernst Haeckel körde sitt eget race. Haeckel skrev på tyska som ingen behärskade fullt ut. Och Darwin skulle hålla sig väl med alla oavsett åsikt. Darwins teori om arternas uppkomst och det naturliga urvalet var alltså så betydelsefull att den omedelbart började leva sitt eget liv bland hans främsta anhängare. Och inte kunde Darwin bevisa att just han hade rätt. Det skulle dröja långt in på 1900-talet innan det kunde ske. Men alla hans polare var överens om att det var moral / medkänsla som skilde oss från djuren men oense om hur den uppkommit. Och när moral / medkänsla skulle tillämpas då? T ex vad gällde amerikanska inbördeskriget och kampen mot sydstaterna. Lyell stödde söderns slavägare. Gray stödde nordstatarnas kamp mot slaveriet. Huxley stödde sydstaterna av ekonomiska skäl. Alla detaljer om hur grabbarna såg på saker och ting finns i James Moore & Adrian Desmonds förträffliga biografi "Darwins Sacred Cause". Köp och läs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar