1804 skrev han sin tredje symfoni. Av dittills okänt slag. Känslan sprände wien-klassicismens formvärld. Först tillägnades den Napoleon, en av Beethovens hjältar, men när han hörde att Napoleon utropat sig själv till kejsare blev republikanen Beethoven förbannad och tillägnade den “minnet av en stor man.” 1811–12 skrev han sjunde och åttonde symfonin. 1813 den sk "Battle Symphony", skriven till äran av Wellingtons seger över Bonaparte vid Vitoria. Uruppförandet av sjunde symfonin blev en succé och när Wienkongressen samlades 1814 för att rita om kartan efter Napoleon hyllades Beethoven för sin musik. Beethoven firade sen Frankrikes fall med en patriotisk cantata, Der glorreiche Augenblick. Så vad är naturligare än att lyssna på Beethoven när man läser Tolstoys Krig och Fred? Musiken är som gjord för boken, framkallar den ena scenen efter den andra, skjuter in egna hugskott och känslor i de mest oväntade och skiftande sammanhang, ger fysiska reaktioner, väcker skratt, tårar i ögonen, upplevelser av gripande slag, förlösning av uppdämda känslor. Vilka likheter finns inte mellan kärlek, natur, vetenskap, religion, litteratur, musik, konst, dans och arbete?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar